Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- II. Ett stort land och ett lifaktigt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”lillryssar”, hvari ligger en ringaktning af ukrainarnas nationella
själfkänsla. Enligt intyg af de berömdaste slavister[1] och till och
med af ryska vetenskapsakademien i Petersburg hör det ukrainska
språket till de fullt själfständiga slaviska språken och får på inga
villkor betraktas som en ”dialekt” af det ryska språket, såsom
russifikatorerna önska framställa förhållandet. Det skiljer sig
nämligen i högst afsevärd grad från det ryska språket genom
uttryckssätt, formlära, satslära, uttal, ordbildning, sin anda och sin
århundraden långa historia. Vid sidan af dessa teoretiska bevis
på det ukrainska språkets och det ukrainska folkets själfständighet
märkas betydligt viktigare praktiska bevis: en själfständig, mycket
rikhaltig litteratur, äldre än den ryska[2], tidningspress, teater och
[1] Att blott nämna de slaviska folkens lärde: Sjafarik, Miklositj,
Jagie, Srezrievskij, Kostomarov, Korsj, Potebnia, Ohonovskyj,
Sjachmatov, Zyteckyj och många andra, bland hvilka talrika storryssar
befinna sig. Häremot har ingen enda inom lärda kretsar verkligt
erkänd forskare opponerat sig.
[2] Den ryska officiella vetenskapen har tillägnat sig den äldsta
tidsåldern — det s. k. Kiev- eller fursteskedet, IX—XIII:e
århundradet, — och detta af politiska skäl. Denna tidsålders framstående
litterära verk, såsom Kievkrönikan, den galizisk-volyniska krönikan,
kvädet om Igors härnadståg m. fl. äro författade på ett kyrkoslaviskt
(från Bulgarien infördt) och gammalukrainskt blandspråk. Detta
tillgrepp skedde på grund af det formella faktum, att det s. k.
fursteskedets litteraturspråk öfvertogs af moskoviterna och som grundval till
det senare tyska ämbetsspråket användes ända till Katarina II:s tid,
då det ryska folkspråket gjorde sitt inflytande gällande; egentligen
börjar den ryska litteraturens utveckling först vid denna tid. Men
[här saknas nog en rad]
skaffat det språk, skriftställare, färg, ande, ämnen — med ett ord
allt, och emedan litteraturens utveckling under denna tidsålder
försiggått i de ukrainska kulturcentra, såsom Kiev, Halytji, Kievskaja,
Lavra o. s. v. Moskoviterna ha öfver hufvud taget ej haft någon
andel i litteraturarbetet under denna period. Den ukrainska
litteraturens ytterligare utveckling går likaledes sina egna vägar, först under
bulgariskt, sedan under latinskt-skolastiskt och polskt inflytande. I
det 17:e århundradet börjar det ukrainska litteraturspråket allt mer
frigöra sig från det nämnda inflytandet. År 1798 inför Ivan
Kotljarevskyj från Poltava i den ukrainska litteraturen rent folkspråk och
fonetisk rättsskrifning (i stället för den kyrko-slaviska). Därmed
börjar i den ukrainska litteraturen den modärna tidsålder, hvilken skänkt
oss så betydande författare som den geniale Taras Sjevtjenko, P.
Kulisj, O. Fedkovitj, M. Vovtsjok, I. Franko, L. Ukrainka, M.
Kotsiubinskyj, V. Vynnytsjenko m. fl., samt sådana lärde som Kostomarov,
Antonovytj, Drahomaniv, Zyteckyj, Potebnia, Mychaltsjuk,
Ohonnovskyj, Hrusjevskyj o. a. För denna vår litteraturutveckling är
”Kievskedet” ett med densamma intimt förbundet begynnelsestadium,
hvilket har satts i förbindelse med den ryska litteraturen blott på ett
konstladt sätt och som redan nämndt af politiska skäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 18 21:53:52 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ukraina/0009.html
