Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. LITTERATUR - Den ukrainska litteraturen. Av Sergij Jefremov - 6. Kampen mellan Petersburg och Kiev. — Franko. — Dragomanov. — Den ukrainska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v. litteratur
store folkledarens tragik, då han efter att ha offrat hela sitt liv för
en idé ser sin tro grumlad och sina ideal krossade — en bild av
Frankos eget levnadsöde. En typisk representant för tiden med
dess gäckade förhoppningar och nationella förtryck var M. P.
Staritskyj (1840—1904), som i sin »borgerliga» kampdiktning
erbjuder en viss likhet med ryssen Nekrasov.
Vid denna tidpunkt, d. v. s. på 1870-talet, grundades ock den
moderna ukrainska teatern, som ledde sitt ursprung från gamla
skoldrainer, krubbspel om jularna och intermedier. Dess
reformator var M. L. Kropivnitskyj (1841—1910), framstående både
som skådespelare och författare. Han bildade 1881 det första
stående teatersällskapet i Kiev och fick som efterträdare I. K.
Tobilevytj (1845—1907), känd under märket Karpenko-Karyj.
Denne nöjde sig icke blott med etnografiska tablåer, utan sökte
på scenen framställa verkliga karaktärer såväl ur bondelivet som
köpmansvärlden- och tog sina ämnen icke blott ur Ukrainas äldre
historia, utan ock ur det moderna livet med psykologiska problem.
Hans komiska sedeskildringar och historiska dramer om
hajda-makerna och anarkien under »ruinen» äro fortfarande mycket
populära.
På 1880-talet fick vitterheten en mer individuell och
symbolisk prägel genom skolläraren B. L. Hrintjenko (1863—1910),
som i sina dikter och berättelser skarpt betonade det sociala
elementet och brytningen mellan olika samhällsklasser. En
representant för kvinnorörelsen vann litteraturen i Natalja
Ko-brinskaja (f. 1853), och Timofej Bordulak (f. 1863) gav rörande
bilder ur de okunniga och olyckliga böndernas vardagsliv.
Verskonsten hade sina idkare i P. A. Hrabovskyj (1864—1902), som
redan i ungdomen förvisades till Sibirien och där fick stoff för
sina dystra dikter. V. J. Samijlenko (f. 1864), en filosoferande
natur i hellenisk anda, tog i satiren sin tillflykt från det verkliga
livets vedervärdigheter. En djup pessimism genomströmmar
de känsliga dikterna av Lesa Ukrainka (Kosatj-Kvitka, 1872—
1913), vilken i forntida ämnen sökte tröst för sina bittra känslor
över nutiden, men utan att därför kunna glömma sig själv.
Slutligen må nämnas A. E. Krynskyj (f. 1871), en reflekterande poet
av panteistisk läggning, för vilken naturen blir ett levande,
förnuftigt väsen. Den hopplöshet, som i allmänhet utmärkte den
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
