Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. LITTERATUR - Ukrainska litteraturprov i urval och tolkning. Av Alfred Jensen - Mychajlo Kotsiubinskyj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alfred jensen: ukrainska litteraturprov
piskar den dåsiga jorden med gyllene ris. Framåt, framåt — allt
häftigare sveper skyn fram i rymden. Och den tjuter så, att alla
måste höra det, så att de sovande vakna.
Jag förstår henne. Evigt orolig, evigt spörjande: Varför?
I vilket syfte? Sänker hon sina gråa vingar över jorden för att
slippa se solen, för att dyka ned i jordens innandömen och sprida
en ljusglimt i mörkret.
Skald, jag förundrar mig icke över, att du älskar skyarna.
Men jag känner medlidande med dig, när du med sorgsen avund
hastar efter skyn, som förtonar och förlorar sig i det blånande
djupet.
Ensam.
Jag hör en sång, som ingen har förnummit. Det är min själ,
som sjunger, och alltid och allestädes ljuder som slut på visan:
Du är ensam! Intet kan kväva denna sång. Genom höstens
stönanden och vårens löjen, över åskans dunder och regnets
rassel hör jag alltjämt: Ensam, ensam!
Runtomkring mig vimlar det av människor. Deras ögon
glänsa, deras röster skälva. Deras förstånd och hjärtan spinna trådar
av silver och guld. Livets våg rullar ut från stranden, brusar och
svallar, och då njutningens bägare berör mina läppar, hör jag
som ett själens requiem det bekanta: Du är ensam!
Jag gråter. Ur mitt hjärta flödar en bäck ut i den mänskliga
sorgens hav. Och änskönt min varma hand sträcker sig till en
vänskaplig kramning, där det behövs; fastän min själ är öppen
för andras smärta, som blomsterknoppen för solen, hör jag ur
djupet som en evig förbannelse: Dåre, du är dock ensam!
Och till och med när ett älskande hjärta klappar vid mitt eget,
när två gnistor förena sig till en flamma av lycka och det tyckes
mig, som om sfinxens gåta vore löst — även då frampressas som
ett svart moln ur mitt bröst ett både stolt och sjukligt utrop:
Du ensamme!
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
