"Hur går det till vid en förlovning?" frågar en av mina läsare.
Det kan ske på mångånanda sätt, bl. a. följande:
Man tager en ung man, hederlig, karaktärsfast, frisk, i stånd att försörja en familj. Han får förälska sig i en flicka. Till hans första åtgärder hör nu att lära känna att den unga flickan inte bara är vacker utanpå, ty yttre skönhet hör till världens mest förgängliga ting. Han skall ock övertyga sig om, att hon är frisk och äger de kunskaper och färdigheter, som göra henne skickad till husmoder. Utan dessa blir det ej något lyckligt hem. Med andra ord: han skall söka lära känna henne så bra som möjligt.
Har hon föräldrar, så gör han visit i huset.
När han hunnit övertyga sig om att hans känsla för flickan ej är blott häftigt flammande halmlågor utan den stadiga björkvedsbrasa, som skall värma även under de bistraste dagar; när han funnit att han älskar den unga flickan för hennes personlighets skull, ej för hennes fägring (som förgår), ej för hemgiften (som kan förloras) och ej för att få komma in i en släkt med anseende och inflytande, ty också detta kan förloras - ja, när han blivit klar med allt detta, då friar han.
Har flickan föräldrar, talar han först vid dem. Det är de två unga, som skola leva livet samman, det är sant. Men äro hennes föräldrar emot partiet, blir lyckan en ömtålig gäst i hemmet. Kuggar det ur med trevnaden någon gång, så tänker hon: "Far och mor hade större erfarenhet än jag, och de fingo rätt."
Säga föräldrarne nej, skall det bli hans uppgift att visa dem, att deras misstro varit oberättigad.
Så friar han till flickan - naturligen under förutsättning att han har några utsikter. Och det ser man alltid på förhand.
Begär flickan betänketid, skall han ej misstycka det. Hon visar sig därmed vara en omtänksam ung dam.
Ger en flicka avslag, får hon under inga förhållanden omtala det. En sådan indiskretion skulle ge alla män avsmak för henne.
- - -
En blyg ung man kan fria brevledes. Men han har då gått miste om den stund, som övergår allt annat på jorden: kärleksförklaringens.
- - -
Man skall säga "far" och "mor" till sina svärföräldrar.
- - -
När allt är klart för förlovning, beställas ringar. Den manlige kontrahenten ombesörjer det, men hon betalar hans ring och han hennes. Förlovningen är en akt, där två likställda offentligen tillkännage sina trohetslöften och byta ringar.
Förlovningsdagen kunna hennes föräldrar tillställa en bjudning, men det bör ej vara någon större sådan. Därmed sparas till bröllopet. Nu bjudas de båda kontrahenternas närmaste. Vid lämpligt tillfälle under densamma håller hennes far eller fästmannen ett litet tal - äro de ej talare, så blir det bara några korta ord. Är det den blivande svärfadern, så heter det: "Min dotter Erika har varit lycklig nog att vinna en präktig ung mans kärlek. Denne unge man är Gustav Andersson, och de vilja nu inför denna krets av släkt och vänner utbyta tecknen på de band, som förenar dem."
Talar den unge mannen själv, heter det: "Anna Pettersson och jag ha haft den lyckan att förstå, att vi kunna ge varandra den högsta lycka livet kan skänka. Hennes föräldrar ha varit goda nog att ge henne åt mig, och hon och jag" etc. Under alla förhållanden skall fästmannen I ett tal tacka svärföräldrarna.
Efter detta framföras gratulationer: först av kontrahenternas föräldrar och de nyförlovades syskon samt sedan av den övriga släkten och så vännerna. Var och en tar dem båda i hand, och den, som har något särskilt att säga, gör det.
Fästmannen bör ge fästmön en present som minne av förlovningsdagen.
Förlovningsannonsen och förlovningskorten ombesörjas och betalas av fästmannen. De äro den första utgiften för det blivande hjonelaget, som ej skall begynna som understödstagare hos fästmöns föräldrar - om det nu finns sådana. Fästmön meddelar till vilka hon vill ha kort sända samt i vilka tidningar hon vill ha annonserat, och ha hennes föräldrar några önskningar i detta avseende, skola de naturligen tillmötesgås.
Den, som mottagit förlovningskort skall tacka därför och lyckönska.
- - -
Långa förlovningar böra undvikas. Hellre uppskjuta förlovningen.
Förlovade böra vara måttfullare än gifta med ömhetsbetygelserna i andras sällskap. Det kunde bli uppslaget, och det vore mindre behagligt för henne att veta, att andra sett huru hon smekts och kyssts av och smekt och kysst en karl, som hon ej nu vill veta av.
- - -
Uppslås en förlovning, skola alla brev och presenter ofördröjligen återlämnas.
- - -
De nyförlovade kunna göra visit hos släkt och vänner. Dock uppskjutes ofta denna ceremoni tills efter bröllopet, då man besöker släkt och dem i övrigt, med vilka man skall umgås.
- - -
Första lysningsdagen brnkar annonseras. Det är en erinnan för dem, som gärna ge lysningspresenter. Dessa överläumas på andra lysningsdagen. Uppvaktning kan då på förmiddagen ske i brudens hem, där man är beredd därpå och har något lätt att bjuda på.
Släktingar rådgöra om lysningspresenterna, så att det ej blir för många fruktskålar. Vid inköp av present förbehåller man sig ombytesrätt.
Presentkort böra helst undvikas, såvida ej ett antal släktingar och vänner förena sig om ett sådant på större summa för inköp i ett bosättningsmagasin eller dylikt.
- - -
Sker vigselceremonien å rådhuset eller i kyrkan - i synnerhet i senare fallet - kan inbjudningen gälla att övervara endast denna. Detta sker i de fall, då den på ceremonien följande festen ordnas för endast de närmaste.
De, som äro bjudna till sistnämnda fest, måste naturligen även inbjudas till vigselceremonien.
F. ö. går det i regel till som vid en middag, varom närmare kan inhämtas i nästa kapitel. Ihågkommas måste dock att brudparet äro hedersgästerna. Närmast dem komma brudparets föräldrar - var på sin sida - och övriga släktingar i släktordning. Vigselförrättaren sitter mitt emot brudparet. Vanligtvis utses en vice värd och värdinna, så att svärföräldrarna ej behöva ha detta bekymmer på sin dotters lyckodag.
Man kan ock ordna särskilt bord för brudpar, tärnor och marskalkar.
På enklare bröllopsfester förekommer endast vin - alkoholfritt, om man är förnuftig - och konfekt.
Marskalkar och tärnor tagas ur närmaste släktings- och vänkretsen och bjudas såsom sådana på bjudningskortet.
Att para dem samman är värdfolkets sak. Eljes kan saken avgöras genom parternas fria val eller lottning.
Tärnorna bära buketter, marskalkarne myrtenkransar, bådadera ibland parvis i samma färger. Man har då lätt att igenkänna sin moatjé, och har det varit lottning, bjuder ju detta parande av färger ett visst dramatiskt moment.
Vanligast är emellertid att alla tärnorna ha brudbuketter med skära band och marskalkarne vita band.
Någon av marskalkarne talar för tärnorna, och det brukar ske på vers. Man behöver inte vara skald för att våga sig på det. Den överseende välviljan är i sådana fall storartad.
Marskalkar och tärnor ordnas efter släktordning och få ej ett ögonblick glömma sin egenskap av uppvaktande åt brudparet. I övrigt är marskalken sin tärna trogen som skuggan.
Ett par barn ur den närmaste släktingskretsen bilda "brudnäbben", som går före raden av tärnor och marskalkar.
Bruden är klädd i vitt (banden i brudbuketten äro också vita). Alla tärnor äro i samma färg, dock ej vit. Skärt är det vanliga.
Gästerna i högsta festdräkt: herrarne i frack och lackskor, vit halsduk, vita handskar. Uniformerade i parad. Damerna i färg - dock ej skrikande.
Vid borgerlig vigsel är frack ej nödvändig för brudgummen och manliga vittnen. Bruden kan vara klädd i enkel sällskapsdräkt - gärna i vitt, om årstiden det tillåter - och utan slöja och släp. Brudbukettens band kunna prydas med en miniatyrmyrtenkrona.
Observera, att jag sagt "ej nödvändig" och "kan vara". Jag tycker dock, att den borgerliga vigseln - två personers manifesterande av sin vllja att leva livet samman är den mest borgerliga handling i världen - bör givas samma högtidlighet som den kyrkliga.
- - -
En bröllopsresa hör ofta till ordningen. Den bör aldrig vara för lång. Flere läkare avråda från den. Så skriver professor Grubner:
"Bröllopsresan måste avrådas såsom ohygienisk. Huru ofta ser man inte en brud och en brudgum, som stå i kupéfönstren, och en skara marskalkar och brudtärnor, som stå på perrongen! Så ropas det 'hurra', och så går tåget, och man far på en 'weddingtripp' till södern, bor på hotell och ångbåtar och far och löper runt omkring halva Europa. Om de unga vore förståndiga, så skulle de söka ett refugium icke långt från den stad, där bröllopet stått, och där i all stillhet och ro tillbringa en tid. Dessa uppslitande bröllopsresor framkalla ofta missfall hos frun, själsskakningar, rubbningar i dieten m. m. Denna första tid, övergången från det ogifta till det gifta ståndet, är för den unga frun en verkligt kritisk tid, och hon måste skonas."
Svärfar bjuder på bröllopsresan.
De unga följas till tåget av bröllopsgästerna. Man hurrar för de avresande, men oseden att kasta risgryn på dem är ett syndigt slöseri med Guds gåvor, och förnuftigt folk bör ej offra åt detta bruk. Att trampa på risgryn är för mig detsamma som att trampa på bröd. Kasta konfetti, om det nu skall vara något att kasta.
- - -
Innan bröllopsresan anträdes eller efter hennes avslutande har den nygifta frun mottagning.
Därefter göra de nygifta visit hos sin blivande umgängeskrets. Därest denna ej återgäldas betyder det, att umgänge med vederbörande ej önskas.
- - -
Till bröllopet inbjudna och bekanta till brudparet, vilka ej ha tillfälle att närvara, sända detsamma lyckönskningstelegram. Det bör vara avfattat å lyxblankett. Det är ju vanligt, att dessa telegram inbindas.
Alla, som givit lysningspresenter eller gratulerat, skola tackas genom att brudparet sänder sina visitkort eller å särskilt kort uttryckt tack.
- - -
Silverbröllop firas festligen med presenter och stor middag. Sammaledes är förhållandet med guldbröllop, men då böra presenterna ej gärna bestå av hushållsföremål, ty guldbröllopsparet får anses ha hunnit skaffa sig nog av sådana ting, och vid den åldern vill man ej utbyta de gamla mot nya. Presenterna böra därför bestå av konstverk och lyxartiklar.
Vid dessa minnesbröllop äro de firande alltid de förnämsta gästerna.
Det brukas ofta, att de sist av alla tåga in, defilerande genom raden
av inbjudna. Det gör sig bra.
