Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olle placerades på en soffa, dörren slogs igen,
stinsen blåste och det började rycka i vagnarna som
alltid på den tiden. Olle ramlade ned på golvet, satte
sig upp yrvaken och frågade var han var.
— Du är räddad, vi reser från Kungsbacka just nu.
— Kungsbacka? Ja visst fan! Hur var det där? Var
där skojigt?
Han höjde plötsligt ett illvrål av glädje, sprang upp
som en stålspiral, lutade sig ut genom fönstret och
skrek åt den förvånade stinsen:
— Skål på dej, stins! Varför viftar du inte ajö med
flaggen, när herrskapet reser sin väg?
— Tyst!! För Guds skull! gnisslade vi.
— Ajöss på er Kungsbackabrackor! vrålade han.
Men tåget hade hunnit ett bra stycke och stinsen
ansåg det icke mödan värt att stoppa och avvisa den
oregerlige. Han somnade igen. I Göteborg hade vi all
möda att väcka honom och att övertyga konduktören
att han inte var riktigt klok. Vi voro ute på en
försöksresa med honom och insågo nu att han måste
interneras igen.
Så avlopp expeditionen till Kungsbacka år 1892.
Tidigt på morgonen efter vår minnesvärda
Kungsbackaresa stod Otto Holmström vid min säng och
sade:
— Jag är en förlorad son!!
— Det vet jag, men är det något särskilt som
kraftigare än vanligt framkallar denna ruelse i dag?
— Jag är en förlorad son! Calle Larsson har fått
vänta på mig förgäves nu i tre dar. Han håller på att
illustrera Schillers Kabal und Liebe och jag och fru
Karin stå modell till ett par scener. Jag har helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
