Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alkmans och min stuga hade endast kök och
kammare. Jag bodde naturligtvis i köket och låg i en
väggfast fållbänk, som bland annat utmärkte sig för
sin rikedom på vägglöss. Jag är emellertid fullkomligt
immun gentemot alla slag av ohyra. Den skyr mig
som pesten. Så snart jag lägger mig i en säng med
sådana kamrater, ge de sig uppåt väggarna och jag
sover lugnt och fridfullt. Men det finns människor
som icke tåla deras närhet. Dit hörde min redaktör
Hugo Vallentin. Han kom en gång på besök till
Östra Lagnö och skulle övernatta. Vad var naturligare
än att jag erbjöd honom min säng, medan jag knöt
mig i en gammal vilstol och låg fruktansvärt i vinklar
som en illa uppfälld tumstock.
Sommarnattens halvskymning hade just sänkt sig
över oss och jag sov som skjuten, då jag plötsligt
väcktes av Hugo, som vit i ansiktet, med vansinne
i blicken, darrande i alla leder och upphävande
oartikulerade skrik väckte mig och pekade på väggen —
bara pekade.
— Vad i Herrans namn går åt dig?
— Där, där!!!
— Men vad är det?
— Där!!!
En liten prick rörde sig sakta över den trasiga
tapeten.
— Jaså bara en väggmadam! Hur kan du, stora
fullväxta karlen, vara rädd för ett så litet kräk? Låt
mig sova!
— Döda den, döda den! vrålade han.
— Fega usling! Döda det stackars djuret själv, om
du har mod. Du är ju mycket starkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
