Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De våga tala ut. Vi stå inför något nytt, som med all
säkerhet har något gott i sig, något av konst,
intelligens — ja till och med klokhet, klokskap! Men på
samma gång något av hänsynslöshet.
Det fanns någon gång förr i världen något som
man kallade hänsyn. Man handlade med tanke på sina
föräldrar, sina barn, sina intellektuellt jämställda. Man
hade ideal, man ville se stjärnor i den svarta himlen.
Detta håller på att försvinna.
Och det är kanske riktigt. Ju mer politiken får hand
om oss, ju starkare sammanslutningarna,
fackföreningarna, hopjoxet blir, desto starkare komma individerna
fram. De tvingas fram, stolta, skapande, fria,
diktande, målande. Jag är optimist, jag tror, och jag har
aldrig känt detta så starkt som nu.
Individualiteten sprutas fram just på grund av den
alltför stora samhörigheten människor emellan, vilken
ar bara en konstruktion. Jag håller inte vidare styvt
på Nietzsche just nu. Vårt intellekt har blivit mera
praktiskt. Vi ha blivit kritiska och mena något med
våra skriverier och samtal. Vi vilja ha en kropp innanför
detta hölje av teorier — för teoriernas skull — som
förra generationen äcklade oss med. Vi ha vuxit ifrån
en del av dumheten. Vi äro realister och kräva logik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
