Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - II. Den tredje kom icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET
»Så gott kunde det vara. Kjel Enoksson har ännu
ej återkommit från Trondhjem, vadan jag ingenting mer
vet än jag skrev till dig om. Emellertid stannar jag här
över nästa söndag, ifall ni vilja behålla oss så länge —
jag har lovat Magnil att få vara med om en
trefaldig-hetsafton vid Pilgrimstads källa, och det är ju en
utmärkt förevändning för att göra uppehållet här så långt.
Om Kjel Enoksson får veta något märkligt, så kommer
han hit ner medan jag är kvar här, så att vi få
rådgöra.»
»Det var kärt, att vi få behålla eder så länge», sade
prosten, och hans ansikte återspeglade den glädje han
kände.
»Då gå vi väl hit in», hördes Karl skratta ute i
förstugan.
»De ha varit inne hos mor, och i ivern med sin
mat, skickade hon bort dem, förstår jag», smålog prosten.
Dörren öppnades, och Magnil sprang bort till
prosten, fattande båda hans händer, i det hon satte sig- på
pallen vid hans fötter.
»Välkommen, välkommen, hjärtebarnet mitt», sade
prosten och strök henne över håret.
Prostinnan, som i detsamma kom in med ett fat i
vardera handen, vart stående vid dörren en lång stund,
försjunken i åskådande av den vackra synen.
Magnils friska fägring blev så förunderligt levande
med den gamle till bakgrund. Hon var medelstor,
ungdomligt smärt men fast bygd och hade något över sig,
som vitnade om, att hon icke var någon trög
stugusitter-ska, utan härdat sin kropp med stärkande naturliv på fält
och i skog. Det rosiga ansiktet var redan brynt av solen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
