Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XVIII. Stulen lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STULEN LYCKA
181
»Karin, min egen Karin!»
Hon hade aldrig hört sitt namn uttalas så — med
en sådan mjukhet, innerlighet och värme.
»Jörgen, vad har du gjort?» sade hon i ett tillstånd
mellan glädje och gråt.
»Jag har tagit, vad mig tillhörde.»
»O, jag är så rädd, att det är slut med mig nu —
slut med mig som din hjälparinna. Jag ville så gärna
ge mig åt dig, men det skulle ej få ske nu, nu då jag
behövde min styrka för stridens skull. Jag ville så gärna
vara din, så att all min själ och all min håg var hos
dig och endast dig, men icke nu. Nu är jag dock din...
Jag fruktar att alt annat är förbi.»
»Om också detta vore sant — vad mer? Nu bär
du mig med ditt stolta, stora hjärtas kärlek. Nu är jag
tiodubbelt starkare än förr — gjorde du ej mer, så vore
det värv nog. Men du skall ej stanna därvid. Du skall
känna din kraft fördubblad.»
Hon svarade med att luta sig upp mot honom och
sluta sina ögon för att se sig omkring i det land, som
så länge varit hennes längtan.
Ja, nu, nu — det ville hon så gärna tro — skulle
hennes kvinlighet slå ut i blom.
Hon hade alltid haft stora drömmar. Och framför
alt hade hon haft stora drömmar om kärleken. Hon hade
väntat på den länge, och till sist trodde hon, att den
aldrig skulle komma. Men en vacker dag stod han
framför henne. Och då gav han henne rik lön för hennes långa
väntan.
Andras kärlek var självisk, där den ej var ett
självbedrägeri. Där hägrade giftermålet framför. Hon endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
