Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XXII. Två bragder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ BRAGDER 221
jublade och sjöng en tusenstämmig fågelkör. Och i hans
eget bröst jublade det också och sjöng. Men där fick
melodien ord. Och orden lydde: »Det är far, som
kommer!»
Det band av förståelse och kärlek, som knöt far och
son samman, var känt av hela omgivningen. Det var
nästan ett talesätt bland sockenborna — ett talesätt
framsagt med djup aktning och under livlig erkänsla av
förhållandets föredömlighet. Detta tog nu form så, att
folkmassan vek tillbaka, så att Karl blev stående ensam
på den lilla bryggan vid båtstaden.
Närmare och närmare kom båten. Då årorna lyftes,
skimrade de i solen såsom ett par gyllene vingar.
Nu igenkändes personerna. Karl svängde sin hatt.
De övriga följde exemplet, och så bröt ett
hundrastäm-migt glädjerop ut.
Prosten stod framme i fören, stödd av Per
Simonsson, svängande sin hatt och så vacker med sitt stora
hvita hår. *
Karl tog honom i sina armar, då båten lagt till,
och satte honom på en stol, som förts ned till stranden.
»Käre, älskade far, att du är hemma igen!»
Den gamle tryckte tyst Karls framsträckta händer.
»Mor är riktigt kry och hälsar dig.»
Stolen lyftes upp på några starka axlar, främst Karls,
och så gick prostens väg genom skaran, där alla stodo
med blottade huvuden.
»Tack, tack, käre vänner! Gud vare lovad, att jag
är hos eder igen!»
Folket följde efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
