Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstapeln ser upp från sin tidning. Kvinnan
betraktar honom envist, nästan utan att se
honom.
— Ni heter Mats, säger hon med ens gällt.
Konstapeln, som heter Gunnar Jansson, skakar
leende på huvudet.
Kvinnan utanför planket stod blick stilla.
Hennes hy var kritvit. Ansiktets form såg
besynnerlig ut, därför att hennes kindkotor voro breda
som på en mongol. Och nedanför detta breda
och starka stramade huden kring en trubbig näsa
och en smal blek mun, vars läppar voro
hopknipna och nästan blå. Hakan var allt som tycktes
leva: skälvande, darrande av den gråt som
kluckade i strupen och icke ville, icke fick tränga sig
upp och ut. Plötsligt gjorde hon något
oförutsett: hon sträckte ut en liten bedjande hand över
räcket mot den fryntlige konstapeln, som satt
och rökte den ena cigarretten efter den andra.
Hennes hesa röst väste genom den tjocka luften:
— Snälla herrn, ge mig en cigarrett. En enda!
På heder — när min ... min man kommer, skall
jag betala igen den.
Han såg upp från tidningen. Hans snälla ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
