Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. En natt och en morgon på Kymmenegård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper,
men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba
Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så
omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan
för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick,
med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund
under blommorna av denna en brinnande själs
oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa
två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin
Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för
vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner – konungen
och hans trolovade brud. Dessa två voro nu
skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes
statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles
oväntad förändring i konungens känslor – skilda för
alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? Hon själv,
hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda
på Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade
gånger för sig själv under nattens tystnad – och
varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne
konungens ord och blick denna olyckliga kväll.
Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna
förråda sin vän? När och var hade hon mot sin vilja
ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon måste
betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde
icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon
lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar.
O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville
aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta
sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej,
nej, det är icke jag som frånrövat dig hans hjärta! Och
sedan ville hon resa långt, långt bort, vart som helst,
blott hon icke mera behövde återse denna beundrade
hjälte, som kunde vara så trolös och – så farlig för
hennes lugn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
