Uppfinningarna / 1. Samfärdsmedeln / 152 (1926) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Mekaniska landsvägsfordon - Det självgående fordonets utveckling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vagnen förbyttes snart i jubel. Ångvagnen (se fig. 20) gick lugnt
och säkert med upp till sju passagerare fram och åter på vägarna.
Oturen ville dock att vagnen en dag brann upp, men Trevithik
förlorade ej modet utan byggde en ny vagn, varmed han 1803 for den 105
kilometer långa vägen direkt till Plymouth. Vagnen for senare
omkring på Londons gator, väckande den största beundran och
uppmärksamhet.

Ill. L E Petrovits Fig. 20. Trevithiks ångvagn, 1801.

Vägarnas och gatornas dåliga beskaffenhet hade emellertid varit
för påfrestande för det tämligen primitiva maskineriet, varför detta
snart vägrade funktionera. Slappnande intresse och penningbrist
föranledde därför, att ångvagnen en vacker dag söndertogs och såldes
som skrot. Trevithik började nu ägna sina krafter åt byggandet av
ånglokomotiv, varvid han i många avseende överförde
konstruktioner från sin ångvagn.

Försöken att bygga ångvagnar fortsattes efter några år, och så
småningom hade man i England kommit så långt, att man hade
regelbunden omnibustrafik mellan flera städer, varvid man körde med en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>