Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från stenyxan till moderna krigsvapen - Krutet gör sin entré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRUTET GÖR SIN ENTRÉ
13
stod det någon tids mellanrum i krigssysslan, så skaffade sig dessa
lösa horder likväl uppehälle.
Efter krutets uppfinning blev det emellertid brukligt att hålla en
fast krigshär, ty det kunde inte gå att sätta ett eldvapen i handen på
eller överlämna det till betjäning av en otränad personal, som man
för tillfället ravsade tillsamman. Att hålla sådana härar kostade allt
för mycket för de mindre penningstarka. Utrustning och avlöning
— besoldingen — drog sådana summor, att det nästan endast var
staterna, som kunde bära sådana utgifter.
Här skall nämnas, att krutet varit känt redan innan det
upptäcktes av munken Berthold Schwarz. En författare i tionde
århundradet, Marcus Grecus,
vet att berätta om en
för framställning av
raketer uppfunnen
blandning av kol,
svavel och salpeter. För
sina fyrverkerier
använde kineser och
indier en dylik
blandning, vilken sedan även kom till användning för krigsbruk. Att man
även i Europa vetat om krutets sprängkraft torde man få taga för
givet, då man hör, att gruvarbetarna i Harz på tolvhundratalet med
ett lättantändligt ämne lössprängde stenar och dylikt.
En lärd munk i England, Roger Bacon, utgav 1214 en skrift, som
bland annat innehöll förteckning över beståndsdelarna i
fyrverkeriladdningar, och han räknar upp salpeter, kol och svavel, således
krutets vanligaste beståndsdelar. Uppfinningen att tillsätta salpeter
torde för övrigt vara av ändå äldre datum, ty den mycket omtalade
"grekiska elden" skall ha uppfunnits redan ett par hundra år in på
vår tideräkning av greken Kallinikos, som för sina eldar använde en
blandning av hartz, nafta och fett samt några andra brännbara
ämnen, till vilka det även sattes salpeter.
Den grekiska elden användes även i krigsbruk. Man slungade
elden mot fienden, och det var inte endast vid landstrider och
närstri-der till sjöss man använde den utan även i sjöstrider på längre
avstånd kunde den användas. Man placerade elden i kärl eller på flottar
och lät den driva med ström och vind mot fienden, vars träskepp
med mycket brännbara saker ombord voro mycket svårt hotade av en
sådan "salva", om den kom in på dem.
Fig. 9. Kanon på lavett (fjortonhundratalet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
