Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från stenyxan till moderna krigsvapen - De första kanonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FÖRSTA KANONERNA
19
artilleri och det mest välförsedda artilleriförrådet i hela Europa.
Men utvecklingen av denna eldvapenstyp gick långsamt.
De förändringar kanonen undergick var att den gjordes kortare
och lättare, och detta berodde på att man helst ville så snabbt som
möjligt kunna få fram sitt artilleri och dels inte gärna ville lämna
det i fiendens våld, när man tvangs att retirera. Härigenom
uppkom den typ av kanoner, som kallas fältkanonen. Den framfördes
först på vanliga vagnar men fick sedan en särskild
framforslings-vagn, där den vilade på ett rörligt läger, lavetten.
Det tidigare nämnda kanongjutareskråets medlemmar kallades
också bössmästare, och
av deras led uttog man
förnämligast det
manskap, som skulle
betjäna kanonerna, ty det
var ett mycket
grann-laga arbete, en verklig
konst, att kunna rikta
dessa otympliga pjäser.
Avlöningen för en
skicklig artillerist var
också mycket hög.
En egendomlig sed
uppstod också i förening med artilleriets uppkomst. Om en man i ett
fältläger dödat en annan med lägre rang än överste kunde mördaren
fly till en namngiven kanon och inom dess område — tjugofyra stegs
avstånd — var mördaren skyddad, ingen fick röra honom. Han
skulle tjänstgöra vid kanonens betjänande såsom skyddsknekt, och detta
ansåg man tydligen lika med en redan exekverad dödsdom, ett
sannolikt berättigat utslag av den misstro man hyste för artilleri pjäser
av detta slag.
På sextonhundratalet tog artilleriet ett stort steg framåt genom
Gustaf II Adolfs införande av kanonen såsom huvudpjäs i fältslag.
Han ämnade använda ett mycket stort antal lätta kanoner, och lät
för detta ändamål förfärdiga den typ av pjäser, som man kallat
läderkanonen. Detta namn fick kanontypen därigenom, att man
ytterst bevirade pjäsen med läder. Innerst hade kanonen ett
kopparrör, utanför detta skenor av järn, vilka sammanhöllos av järnband.
Detta sammanhölls med grova rep, vilka kringslötos av läder.
Gustaf II Adolf fann snart, att läderkanonerna voro allt för
snabbt förbrukade, varför han införde ett slags lätta metallkanoner.
Fig. 15. Dudleys pneumatiska kanon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
