Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från jordhålor till skyskrapor - Romansk byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUHAMMEDANSK BYGGNADSKONST
75
Den romanska stilen har, som av namnet antydes, sin rot och
sitt upphov i det antika romerska byggnadssättet. Den benämnes
även rundbågestil, emedan rundbågen är ett av dess mest,
dock först senare framträdande, karakteristiska kännemärken, även
detta ett arv från den romerska arkitekturen. Till en början
användes rundbågen huvudsakligen för att överspänna muröppningar,
portaler och fönster, medan rumsövertäckningarna utfördes som
platta trätak liksom i de gammalkristna och romerska basilikorna.
Småningom började man emellertid ersätta de enkla trätaken med
valvkonstruktioner av rundbågetyp, vilka sedan blevo bestämmande
för hela byggnaden. Omkring år 1000 står den romanska stilen med
sitt konsekventa rundbågssystem fullt utvecklad. Liksom under
tidigare epoker blev kyrkobyggandet det främsta föremålet för
byggnadsverksamheten.
Det romanska templet har i plan formen av ett långsträckt s. k.
latinskt kors med ett genom pelare i tre skepp avdelat
långhus och ett detta korsande tvärhus, vilkets
flyglar springa fram utanför långhusets
sidoväggar. Där tvärskeppet och långhusets
mellersta skepp korsa varandra, bildas ett
åt alla håll fritt liggande rum, den s. k.
korskvadraten, avgränsat från
kors-Armarna genom fyra höga gördelbågar
mellan lika många kraftiga pelare, en i
vart och ett av korskvadratens hörn.
Långskeppets korta arm bildar tillsammans
med apsiden ett stort kor, som har sitt
golv några trappsteg högre än den övriga
för menigheten avsedda delen av kyrkan. Under koret finnes ofta
en krypta, som även den tjänat till gudstjänstlokal och till
begravningsplats för särskilt framstående kyrkans män. Utom den
stora för h-uvudaltaret avsedda apsiden i långskeppets mittaxel
finnas ofta mindre nischer med altaren ömse sidor om koret.
Sidoskeppen äro i regel lägre än mittskeppet. Dettas övre väggpartier vila
på rundbågar, spända mellan de pelare eller kolonner, som åtskilja
skeppen. Ibland omväxla i rytmisk följd kantiga pelare och runda
kolonner i samma arkad. Kolonnerna hava vanligen attisk-jonisk
bas, ofta smyckad med bladornament. Kapitälen äro av växlande
former. Till en början användes den joniska formen, sedermera
blev tärningskapitälet vanligare. Ofta smyckas kolonnhuvudet av
Fig. 71. Plan av romansk
kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
