Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Den moderna byggnaden, dess uppförande och inredning - Betong och järnbetong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETONG OCH JÄRNBETONG
143
till användning i någon större skala i Sverige var vid Vasabrons i
Stockholm förstärkning för tyngre spårvägstrafik sommaren 1923,
då bron under hela ombyggnaden var öppen för trafik, men sedan
har den nått en alltmer ökad utbredning här och är även i
husbyggnadskonsten icke sällan använd. Då Alcement användes till
fasad-puts får denna en mörkare färgton än med vanlig cement; den blir
utomordentligt väderbeständig. Alcement är dyrare än
portlandscement, men prisskillnaden kan mången gång i rikt mått inbesparas.
Då cement är en produkt, vars egenskaper kunna variera
betydligt, hava alla kulturländer uppställt vissa normer som en cementsort
skall uppfylla för att kunna godkännas till byggnadsmaterial. Man
kan icke på en cementsorts färg eller utseende i övrigt avgöra, om
den är förstklassig eller oduglig, utan detta får undersökas genom
ingående provningar för varje särskilt fall. Gången av dessa
provningar bestämmes i de nyss omnämnda normerna och avhandlas här
i ett särskilt kapitel längre fram.
En annan av betongens beståndsdelar är s a n d. En god
betongsand kännetecknas därav, att den innehåller korn av alla storlekar,
från de största och till de minsta, mjölfina. Dock bör det finnas
förhållandevis mera grova och fina korn än korn i mellanstorlekarna. En
sand med blott jämstora korn ger dåligt resultat, varför t. ex. sjösand
icke är lämplig till betongberedning. Sanden får icke heller innehålla
några skadliga föroreningar, vartill höra lera, vissa salter och
särskilt en del organiska föreningar, de s. k. humussyrorna. Dessa
sistnämnda, vilkas närvaro märkes därpå, att sanden färgar en 3 %-ig
natronlut mörkt rödbrun, hava egenskapen att fördröja eller t. o. m.
helt och hållet hindra cementens bindning.
Stenen i betongen utgöres antingen av rundade småstenar och
gruskorn med mer än 7 millimeters diameter (singel) eller ock
av kantiga stenar, erhållna genom krossning av större {makadam).
Båda sorterna äro likvärdiga som material till betongberedning. I
grövre betongkonstruktioner inläggas ofta stora s. k. sparstenar eller
"procentstenar" för att dryga ut betongen.
Det till betongberedning använda vattnet får icke innehålla
organiska eller andra skadliga ämnen. Havsvatten är mindre
lämpligt, då det fördröjer bindning och hårdnande, men kan i nödfall
användas.
Ju fetare betongen är, d. v. s. ju mera cement den innehåller i
förhållande till stenmaterialet, dess starkare blir den. I
arbetsbeskrivningar och å ritningar brukar också föreskrivas ett visst
blandningsförhållande hos betongen. Så betyder t. ex. "betong 1:3:5"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
