Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 FÖRSTA DELEN. SKRIVTECKNENS UPPKOMST O. UTVECKLING
När man skulle resa en runsten, måste man först försöka få tag
i en lämplig sten. Sedan man lyckats finna en dylik, högg man den
jämn på en eller flera sidor, om den icke var det redan på förhand.
Därpå tog runristaren itu med inskriften, som han först ritade på
stenen (ordet få betyder egentligen måla, därnäst: rista ,göra,
förekommer upprepade gånger i runinskrifter), och sedan högg eller
ristade han runorna. I regeln
anbragtes inskriften i lodräta
rader. Första raden löper
nästan alltid nedifrån och upp, de
följande än i denna riktning,
än bustrofedon, d. v. s. upp och
ned som plogfåror. Ibland stå
raderna fritt, men i allmänhet
äro de inramade av parallella
linjer. Senare gå dessa
ramstreck ofta i bukter och slingor
som ormar. På Bornholm och
framför allt i Sverige ha
inskriptionsbanden ofta rentav
formen av ormar och drakar.
Denna ornamentik har
särskilt undersökts av von Friesen,
som genom detta studium
lyckats finna denna kulturströms
vägar. Han leddes härigenom
till sitt antagande, att runorna
haft sitt första hem vid Svarta havet.
Orden i dessa inskrifter skiljas oftast åt genom en eller flera
prickar eller streck. Användas kors som skiljetecken, kan man utgå
ifrån, att stenen härrör från kristen tid. Vi ha här ett hjälpmedel
vid dateringen av stenarna — en av de svåraste punkterna i
run-forskningen, eftersom tidsuppgifter icke förekomma på någon enda
sten. Om i inskriften icke omnämnas historiska personer eller
händelser, som äro kända från annat håll — såsom fallet är bl. a. på
Jellingestenen, Vedelspangsstenen och Dannevirkesstenen i Danmark
— får man sluta sig till stenens ålder genom runornas och språkets
form, ornamentiken o. s. v.
Från hela nionde århundradet äger Danmark endast ett tiotal
stenar, men under de följande tvenne århundradena infaller
runristningens guldålder. Från denna tid känner man omkring 250 stenin-
Fig. 24. Möjebro-stenen, ett av de
run-stensfynd, som bidragit till att sprida ljus
över runornas språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
