- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 9. Biografier över uppfinnare och register över verket /
54

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier över uppfinnare - Ford, Henry

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

BIOGRAFIER ÖVER UPPFINNARE 54

len och styrde. Det stora landsvägsvidundret stannade för att låta
det enkla Fordska hästekipaget komma förbi, och innan den äldre
Mr Ford visste ordet av, hade hans förhoppningsfulle son hoppat av
vagnen och givit sig i samspråk med maskinisten. Denne var mycket
glad att få förklara alltsammans för den vetgirige gossen, ty han var
mäkta stolt över sin maskin. Han visade hurusom kedjan kunde
avkopplas från drivhjulet och en rem påsättas för att driva andra
maskiner, och han berättade att maskinen gjorde tvåhundra varv i
minuten, och att kedjehjulet kunde frigöras så att vagnen stannade,
fastän maskinen fortfarande var igång. Denna maskin väckte Henry
Fords intresse för självgående vagnar, som kunde trafikera vägarna.
Han försökte tillverka modeller efter den och lyckades några år
senare åstadkomma en, som var riktigt, bra.

Någon riktig lust för lantbruket hade Henry aldrig. Han ville blott
handskas med maskiner, men hans fader var inte alls nöjd med
sonens håg för det mekaniska, utan sökte förmå honom till att bli
lantbrukare. Då Henry vid sjutton års ålder gav sig till lärling i en
maskinverkstad, betraktades han också som den förlorade sonen. Det
gick emellertid bra för honom, och innan hans tre lärlingsår gått till
ända, var han kvalificerad mekaniker. Han var även mycket
intresserad av finmekaniska arbeten och sysselsatte sig med att laga
klockor på sin fritid, varigenom han fick en god extra inkomst.

År 1879 — omkring fyra år sedan Henry Ford sett en självgående
ånglokomobil för första gången — lyckades han få hand om en dylik,
och sedan han lärt sig att manövrera den, fick han anställning som
reparatör hos den lokala representanten för tillverkaren av maskinen,
firman Westinghouse Company i Schenectady. Lokomobilerna voro
ungefär av samma typ som den förra med undantag av, att maskinen
var placerad framför ångpannan, och att kraften överfördes till
bakaxeln medelst remdrift. Den kunde göra 20 kilometer i timmen,
ehuru dess förmåga av självtransport endast var av underordnad
betydelse i dess konstruktion. Ibland begagnade man den för att forsla
"tunga laster, och om ägaren händelsevis hade lantbruksmaskiner,
transporterade han dessa och andra tillbehör med lokomobilen, när
han drog från gård till gård.

Ford insåg att stora nackdelar häftade vid dessa lokomobiler, först
och främst deras stora tyngd och höga kostnad. De vägde ett par ton
och voro så .dyrbara, att endast lantbrukare med en stor jordareal
kunde tänka på att köpa dem. Till största delen begagnades de av
personer, vilka bedrevo tröskning som affär eller ägde sågar, som
erfordrade drivkraft. Ford började nu fundera allvarligt på att kon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:01:53 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppf/9/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free