Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af medvetandet, att den vetenskap åt hvilken han
ägnat hela sitt lif, gått hopplöst vilse.
Den bild, jag här måst teckna, är icke tillfällig
och enstaka, och det tragiska slutet af ett stort och
oändligt nyttigt lif är icke inskränkt till de ledande
männen i vetenskapen. Det är ett oundvikligt öde
för dem, som icke känna eller icke vilja taga hänsyn
till bristen på kongruens mellan det enskilda
människolifvets kurva och de allmänna mänskliga
angelägenheternas gång. Det enskilda lifvet stiger
hastigt, och om det är en stor människas, så skjuter
det snart upp öfver sin omgifning. Men just genom
den verkan, detta lif utöfvar, höjer sig omgifningen.
Och sedan det mänskliga lifvets kurva nått sin
höjdpunkt, måste den ovillkorligen åter falla. Ibland
plötsligt, ibland långsamt, men alltid oundvikligt.
Då är det oändligt svårt att erkänna det ögonblick,
då den enskilda lefnadslinjen fallit under
omgifningens, och då fortsättningen af den tidigare
verksamheten börjar åstadkomma icke ett framsteg, utan
ett hämmande af just denna lefnads
hufvudangelägenhet. Men äfven här gör vetenskapen sin stora
fredsverkan gällande. Har man en gång förstått, hvad
som har sin grund i naturen, så spjärnar man icke
emot längre, utan inskränker sin uppgift till att
gestalta den nödvändiga processen så smärtfritt som
möjligt. Bredvid vetenskapens stora körväg finnas
fredliga små trädgårdar, till hvilka torgets larm icke
når. Där kunna ännu många blommor plockas, som
man förr visserligen sett, men i stundens brådska icke
fått tid att plocka.
Ostwald. 97 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
