Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
— Nå hva’ vet Ersson då? — Oskar hade
äfven rest sig, och den förut så likgiltige jätten
darrade märkbart.
Innan den tillfrågade hann svara, inföll Karl
Persson.
— Ersson borde skämmas ögonen ur sej!
Hvarför ska’ han komma hit å reta opp pojken,
när han vet, hur dant Oskars lynne är? Har
Ersson någe emot Mörken, kan han göra opp
de me honom själf, men spring inte å prata lort,
de der skvallerhålet i bo’n känner en nog å
därifrån kommer intet godt
— Häör I, far, sade Oskar bestämdt — låt
nu Ersson säja hva han vet. Ja’ har själf hört
lite glunkas här å där, en rår inte för, att en
fått öron som annat folk, å nu kan de vara så
godt att få rent besked en gång för alla.
Karl Persson kastade en vredgad blick på
arrendatorn, som redan tycktes ångra att han
pratat bredvid munnen.
Nåå Ersson! sade Oskar med tilltvingadt
lugn ä de’ nånting om Anna, han hört?
— Neej, kom det undvikande svaret — om
henne kan då ingen säja ett ondt ord.
— De’ ä häller inte värdt. — Oskar knöt sin
seniga näfve, hvars tyngd var för väl känd att
ej ingifva fruktan. — Ä de’någe annat da?
— Jaa folk pratar. De’ gör di alltid för rexten.
— Ersson såg skyggt mot utgångsdörren, som
om han önskat sig långt derifrån, och började
brydd fumla med sin pipa.
— Försök inte krumbukta, återtog Oskar, som
märkt hans blickar — utan sjung ut baral
Löper en karl me’ skvaller å talar öfverord, så får
han också stå för’et, annars så ... Jätten bru-
sade upp och stampade hårdt i golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
