Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Bredvid hemmansegaren satt en jovialisk
herre, som endast andades välvilja, och höll denr
sjukes ena hand i sin, medan han lät ögonen
följa sekundvisaren på sitt ur.
— Doktorn, tänkte Mörk och helsade tyst.
Han ångrade sin hitkomst, ty den lille gemytlige
provinsialläkaren hade en skarp tunga och var
känd för att ej skona någon, i synnerhet då han
satt bredvid en patient.
— Hvem söks? frågade han ocksa snäsigt, så
fort dörren öppnades, förargad öfver att behöfva
räkna om pulsslagen på nytt.
— Exn lidande broder, svarade Mörk lugnt
och lämnade sin plats för att ställa sig midt emot
honom.
Karl Lundberg nickade matt och lät honom
fatta sin lediga hand, som Mörk aktade sig att
släppa.
— Seså, gå ur vägen! fortsatte läkaren kort —
här ä de’ jag, som svarar för allt.
— Herren din gud ä en stark hjälpare, säger
skriften, hvilken som förtröstar uppå honom skall
det väl gå intill ändan. — Mörk kände sig helt
hastigt stridslysten och djärf. Doktorn och han
hade redan en gång förut drabbat samman vid ett
sjukläger och Mörk hade ett blodigt nederlag
att hämnas.
Läkaren å sin sida kände en en dof förbittring
jäsa inom sig mot kolportören, hvars skuld han
ansåg det vara, att enkan i Lilltorpet ej sökt
läkarehjälp för sina sjuka barn.
— Den tid, då gud fader egenhändigt botade
lungsotspatienter, ä längesedan förbi, utbrast
doktorn hetlefradt. — För tusan karl, ni vill väl inte
ställa till obehagligheter här också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
