Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
djupt nedstuckna i kavajfickorna, följd af sin mor,
som ståtlig och trygg skred uppför sandgången.
Oskar stannade nedanför trappan och mätte
predikanten med en föraktfull blick. Han gjorde
ingen min af att hälsa utan såg endast en stund
stint på Mörk, sedan vände han sig till modern
och sade:
— De’ va’ kanske på tiden, att vi gick’ hit.
Hon vinkade åt sonen att tiga och såg på
Mörk äfven hon så isande kallt och högdraget,
att han kände en rysning ila genom sin kropp.
— Välkomna! stammade predikanten, som
ansåg sig böra säga något.
— Nä’ säjer han så? Tack dål — Hennes svar
kom kort och tvärhugget som ett piskrapp och
utan att vidare bevärdiga Mörk med sin
uppmärksamhet gick hon förbi honom hållande jättens ena
hand i sin.
Mörk stödde sig mot en af de stolpar, som
uppburo taket öfver förstugubron. Han upptog
deras hårdhet som en svidande förolämpning och
kände vreden stiga sig åt hufvudet. Så snart det
var sagdt, hade han insett, hvilket ohjälpligt fel,
som begåtts, då han, själf en gäst i detta hus,
önskat släktingarne välkomna. De hade fått sina
misstankar bekräftade, nu stodo han och de
oåterkalleligen som fiender midt emot hvarandra. Och
någon möjlighet till ett närmande fans ej, det
såg han på deras afvisande miner. För öfrigt,
ville han väl blifva deras vän? — Nej aldrig,
aldrig i evighetl Han visste, hvarför de infunnit
sig i sällskap bägge två; det var för att beröfva
honom hans lycka, hans framtid.
Det försiggick en stor förvandling där ute på
förstugubron. Den skygge, tafatte kolportören, som
dag efter dag jämkat med sitt samvete och tvingat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
