- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
135

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135

förstugbro, den där förargliga förstugbron, där
han varit nära att snafva tvänne olika gånger.
Maria skulle de naturligtvis lösa ut ur gården,
han trifdes så bra i trakten. Allesamman — ja
inte riktigt alla — hade de låtit böja sig. Dessa
envisa, härdade bönder, dessa barnasjälar i
knotiga men kraftfulla kroppar, alla voro de hans
lydiga undersåter, och han höll af dem på sitt
sätt, emedan de lydde så villigt. Han värderade
deras hundlika trohet och deras naiva beundran
för det, som stod öfver dem, det ofattliga, hvars
representant han var. Och med hvilken glädje
kysste de ej riset och tillbådo afgrunden i stället
för att på eget bevåg söka den himmel, som han
obarmhertigt stängt för dem.

Ett buller störde honom i hans angenäma
betraktelser. Nere i bottenvåningen slogs en dörr
upp, tunga steg klampade öfver golfvet, sedan
skrek madam Olsson af rädsla.

Mörk blef skrämd utan att veta hvarför. Han
reste sig darrande. Hvad var det? Ville de
honom något? En vild svordom dånade genom
huset blandande sig med Ijudet at en möbel, som
krossades. Så uppstod en kort tystnad, nästan
mer fruktansvärd än det föregående bullret.
Oväntadt knarrade trätrappan under en person, som
sprang uppför densamma, och därefter sparkades
dörren till hans rum i spillror.

Mörk var eljes icke rädd, men nu bleknade
han; han hade så mycket att förlora. Ett par
af raseri gnistrande ögon brände sig fast i hans,
och öfver tvänne skälfvande läppar brusade en
ordström, som ohörd flög förbi hans öron. Mörk
var liksom förlamad. Hans sinnen hotade att
svika honom, armar och ben skälfde och
tankeförmågan stod stilla, blott ett kände han, att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:24:29 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free