Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
tröstande — det kommer ej att gå någon nöd på
er kusin.
— De’ ä’ bra för honom, de’, svarade hon
kärft, nästan ovänligt.
— Ja adjö nu! — Läkaren såg brydd ut, när
han lämnade rummet. Ehuru han mer än tjugo
år vistats bland bönderna i dessa trakter, hade
han ännu ej lärt sig förstå dem.
Anna såg efter den gående. En stund
ångrade hon sin hårdhet mot kusinen och stod i
begrepp att springa efter den lille, vänlige läkaren
för att göra honom sällskap till Oskar, men just
som hon lade handen på låsvredet, stönade Mörk.
Hon spratt till och blef blossande röd öfver hela
ansiktet, som om hon varit på väg att begå en
dålig handling. Med tyst resignation böjde hon
hufvudet och tog plats vid den sjukes bädd.
— De’ ä din plikt att vårda honom, de ä din
plikt, återtog hon gång på gång för att
därigenom hålla hvarje annan tanke på afstånd. Men
uppfyllandet af denna plikt skänkte henne ingen
tillfredsställelse, det gjorde henne tvärtom ännu
mer nedslagen och orolig.
Nedkommen på landsvägen, där hans droska
väntade, frågade doktorn körsvennen, om något
händt i Nedergården.
— Fjärdingsmannen har dragit i väg me’ sonen
deras, ljöd svaret.
— Jaså .. kör då till lilla Mossen!
Det var knappt mer än en half fjärdingsväg till
Mossen, och doktorns trafvare hade namn om sig
att vara en af de bästa i socknen; den korta
vägsträckan tillryggalades snart, och med ett raskt
hopp, som mången yngre man kunnat afundas
honom, sprang läkaren ur droskan, innan den ännu
hunnit stanna, och skyndade uppför trappan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
