Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
som sakta föllo utför hennes kinder. Så fort Mörk
återvändt till sin plats mellan henne och Karl
Lundberg, räckte hon honom tacksamt sin högra
hand och hviskade några ord, hvilka tycktes
innehålla ett löfte, ty både fadern och Mörk sågo
gladt öfverraskade på henne. Då sänkte Oskar
ögonen mot golfvet och höjde dem ej under hela
förhöret.
Vittnena ropades upp.
Johansson kom myndig och bred, utpekade
Oskar som en vildsint slagskämpe, hela traktens
skräck, och drog sig tillbaka, sedan han drastiskt
beskrifvit striden i Mörks kammare.
Efter honom tassade Per Olsson fram till bordet,
aflade vittneseden, läste upp en inlärd utanläxa
och gick för att lämna nästa vittne plats.
Därpå följde madam Olsson och ett dussin
andra, hvilkas vittnesmål voro så ovanligt
öfverensstämmande, att rättens ledamöter, som väntat
sig helt annat, i glädjen öfver att slippa alla
tidsödande frågor och protokollsändringar, icke ens
förundrade sig däröfver.
I salens ena hörn stod Johansson och nickade
gillande åt vittnena eller hostade svagt, ifall någon
af dem stapplade och sökte efter ord.
När Maria Lundberg ropades upp, märktes en
orolig rörelse bland åhörarne. Alla halsar
sträcktes och ögonen spärrades upp i oroväckande grad,
ty nu väntade man förhörets intressantaste del.
Men ingen Maria visade sig. En okänd herre,
hvars guldbågade glasögon ingåfvo bönderna en
ofantlig respekt, lämnade blott ett läkareintyg, hon
vistades för sin hälsas vårdande i Stockholm och
var af en svår sjukdom hindrad att närvara. De
modigaste skrattade litet elakt, men de flesta tego
i sviken förväntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
