Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
väckte hans aldrig slumrande misstro, undvek den
unga flickan honom, och när han någon gång
träffade henne, var det ständigt i andras sällskap.
Hur han än ansträngde sig för att öfverrumpla
henne, förstod hon alltid att komma undan. Det
föll honom likväl ej in, att hon icke hyste en
varmare känsla för honom; en flicka, som natt och
dag tillbringat en vecka vid hans sjukbädd, kunde
helt enkelt ej annat än hålla af honom och
vissheten därom gjorde, att han ej skyndade så
brådstörtadt mot det slutliga målet.
Och nu var allt motstånd brutet. Karl
Persson låg stel och kall med dödens insegel på sina
skrumpna drag, hans maka, som trotsat ända in
i det sista, borde vara böjd för alltid, och Oskar
fanns ej mer — på en tid. Då Mörk denna dag
trädde in i Storgårdens sal hvilade ett uttryck af
triumf öfver hans vanligtvis uttryckslösa ansikte.
— Karl Persson ä död, sade han högt och
räckte Lundberg handen.
Sjuklingen bleknade märkbart, hvarje
påminnelse om döden oroade honom. Äfven Änna, som
setat vid fadrens sida, blef obehagligt berörd af
att på detta sätt mottaga en sådan underrättelse.
— Ä morbror borta? frågade hon tonlöst och
reste sig.
— Ja, han har fått sin lön, svarade Mörk.
Det gnistrade till i Annas ögon, och efter att
på Mörk hafva slungat en blick, som han ej
förmådde uthärda, gick hon tigande mot dörren.
— Hvarthän Anna? frågade Mörk. Han
kallade henne icke längre dyra syster. I det
förhållande, som nu rådde mellan dem, ansåg han det
icke passande.
— Ja’ tänker gå te’ moster, sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
