- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
190

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

hvarken att vara ärlig eller oärlig. Après nous la
déluge. Må hin ta’ politiken, det ä ändå bara
humbug alltsamman!

Mörks vagn rullade långsamt genom kyrkbyn,
han ville visa de duktiga trafvarne. De voro ej
precis hans, den blifvande svärfadern lefde ännu,
men Lundbergs död var blott en tidsfråga, så sjuk
som den gamle hemmansägaren nu var, och sedan
satt Mörk som Storgårdens herre.

Hans framtidsplaner voro redan noggrant
utstakade. Maria, som icke syntes vilja komma
hem — nå det var också bäst, tyckte Mörk —
och som fortfarande vistades hos en faster i
Stockholm, dit hon ursinnig rest några dagar före
tinget, skulle lösas ut ur gården och därmed var
den saken afgjord. Mörk bet alltid hårdt ihop
läpparne hvar gång, han tänkte på henne. Han
visste, att hon som en ilsken bandhund tussat
Oskar på honom, och det förlät han henne ej,
men han visste äfven, att han därigenom var på
väg att vinna Anna.

Guds finger, sade Mörk alltid med ett af sina
outgrundliga leenden. En annan skulle måhända
nämt ödet, som dragit ett streck öfver Marias
planer och åstadkommit just motsatsen af det hon
önskade, men så syndiga tankar hyste han 6ej.

På andra sidan kyrkbyn fingo hästarne trafva
undan, tills de nalkades Brosättra, då körde Mörk
åter i skridt. Han ville visa sig, imponera och
mottaga ödmjuka hälsningar. Och mycket riktigt;
nästan ur hvarje stuga komma kvinnorna ut, nego
och krumbuktade för honom. Det smakade skönt
att sitta där på läderdynorna och nedlåtande nicka
åt dem, det var anseende och makt. Och allt
detta hade han endast sig själf att tacka för, ja
gud fader äfven, gud, som så gärna förlåter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:24:29 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free