Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
— Håller I verkligen så mycke’ af henne,
Mörk?
Hennes vrede, ja till och med hennes förakt
kunde han uthärda, men medlidandet blef honom
för starkt. Med en svordom slängde han henne
åt sidan och rusade uppför trapporna till sitt rum.
Maria stod tigande kvar, medan ett
egendomligt på samma gång häånfullt och gladt leende
krusade hennes tunna läppar. Hon kände, att
hon gjort honom mer ondt än någonsin, men hon
såg ingen annan utväg att få behålla honom för
sig, och hon tvekade ej en sekund att tillgripa
till och med det svåraste medel. Äfven hon visste
hvad hon ville och skred obevekligt rakt mot
målet.
Om Mörk anat, att Maria endast inväntat den
tid, då Oskar tjänat ut sitt straff, för att
återkomma, misstog han sig ej. Men hvad han icke
anade var, att hon flere gånger besökt kusinen i
fängelset och öfvertygat honom, att Annas trohet
var orubbad. Utan att med bestämdhet veta
något vare sig om hans eller systerns känslor tog
hon djärft detta steg, och när hon bearbetat
Oskar och genom sin beslutsamhet väckt honom
ur hans slöhet, ansåg hon tiden vara inne att
vända om hem och utforska Anna.
Där hon nu stod på förstugubron med
sammanknipta läppar, blixtrande ögon och rak
hållning företedde Maria en bild af oböjlig energi och
en viljekraft, som kunnat väcka mången mans
afund. Hon erinrade sig nu, hvilken strid det kostat
henne, innan hon öfvervunnit sig själf och kufvat
sin stolthet. Borde icke en dylik seger vara värd
en annan, en ännu större?
När hon förbittrad och full af grämelse
lämnat hemmet för att undvika en förödmjukande in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
