Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1.
Hur mycket än människorna, genom att till ett
antal af några hundra tusen samlas på en
enda liten fläck, ansträngt sig att fördärfva den
jordlapp, på hvilken de trängdes, hur mycket de
än belamrat marken med stenar, för att ingenting
skulle växa på den, hur de än ryckt upp hvarje
framspirande grässtrå, dränkt allt i stenkolsrök,
stubbat af träden och jagat bort alla djur och
fåglar, var våren likväl vår, till och med i staden.
Solen sken varmt, det friska, sköna gräset stack
upp öfver allt, där det fanns någon möjlighet därtill,
icke blott på boulevardernas gräsplaner, utan också
mellan gatstenarna, björkar, popplar och hägg
utbredde sina klibbiga, doftande blad, och lindarna
buro svällande knoppar; kajor, sparfvar och dufvor
byggde med vårfrisk munterhet sina bon, och
uppvärmda af solskenet, surrade flugorna utmed
husväggarna. Glada voro både växterna och fåglarna
och insekterna och barnen. Men människorna, — de
stora, fullvuxna människorna, de fortforo alltjämt
med att bedraga och plåga sig själfva och
hvarandra. Hvad de ansågo heligt och betydelsefullt,
det var icke vårmorgonen, icke denna fagra Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:25:57 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/uppstand/1/0003.html
