Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det är här, min herre. Skall ni också
vara juryman?» frågade den godmodige köpmannen
med en munter blinkning.
»Jaså, då få vi arbeta tillsammans,» fortsatte
han vid Nechljudofs jakande svar. »Baklaschof,
af andra gillet,» sade han och räckte fram sin
mjuka, breda hand, som det var omöjligt att fatta
om. »Med hvem har jag den äran?»
Nechljudof sade sitt namn och gick in i
rummet, där ungefär tio personer af olika
samhällsklasser voro samlade. Alla hade nyss kommit,
några sutto, andra gingo af och an, togo
hvarandra i betraktande och stiftade bekantskap. Där
fanns en f. d. militär i uniform, andra i
öfverrockar och kavajer, en var endast klädd i
arbetsblus.
Alla hade de — trots det att många blifvit
ryckta från sitt arbete, och de förklarade, att de
funno hela saken ytterst besvärlig, — en viss
prägel af belåtenhet öfver sig, framkallad af
medvetandet om, att de fullgjorde en viktig
samhällsplikt.
De jurymän, som stiftat bekantskap,
samtalade sinsemellan om vädret, den tidiga våren och
de förestående affärerna. De som ännu icke gjort
bekantskap med Nechljudof, skyndade sig att
göra det, i det de tydligen ansågo detta för en
särskild ära. Och som alltid, då Nechljudof
befann sig bland främmande, tog han emot detta
som en skyldig tribut. Om man frågat honom,
hvarför han ansåg sig stå öfver andra människor,
skulle han icke kunnat ge något svar, ty hans lif
företedde alls inga särskilda förtjänster. Att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
