Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig domarna, — först och främst presidenten med
sina svällande muskler och präktiga polisonger,
och vidare den dystre domstolsledamoten med de
guldbågade glasögonen, hvilken nu blifvit ännu
dystrare, därför att han nyss förut träffat sin svåger,
en juriskandidat, som talade om för honom, att
han varit hemma hos systern, och att denne
förklarat sig icke ämna laga någon middag.
»Det tycks således, som vi skulle få äta ute
i dag,» sade han skrattande till svågern.
»Det är ingenting att skratta åt,» sade den
dystre domstolsledamoten och blef ännu mörkare i
hågen.
Och slutligen var där också den tredje
domstolsledamoten, denne samme Matvej Nikititsch, som
alltid försinkade sig, — en skäggig man med stora,
släpiga, vänliga ögon. Han led af magkatarr, och
samma morgon hade han på läkarens råd börjat
en ny kur, som kvarhållit honom hemma ännu
längre än vanligt. När han trädde upp på
upphöjningen, såg han djupt tankfull ut, ty han hade
för vana att räkna ut allt till spådomar och
förebud för sig själf. Nu hade han gjort upp, att om
antalet steg från dörren till hans stol kunde
divideras jämnt med tre, så skulle den nya kuren bota
hans magkatarr, men om det icke kunde divideras,
skulle han heller icke bli frisk. Det var tjugusex
steg, men han tog ett litet extrasteg och var just
efter det tjugusjunde framme vid stolen.
Så väl presidenten som de båda ledamöterna
togo sig mycket imponerande ut, när de i sina
guldbroderade uniformskragar trädde upp på
upphöjningen. Det kände de själfva, och liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
