Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, vredgad ton började öfvertala honom att
gå sin väg.
»Hvad tänker ni på? Hur kan man bära sig
åt så? Fastrarna kunna ju höra det,» hviskade
hennes läppar, men hela hennes varelse sade:
»Jag är din.»
Och endast detta förstod Nechljudof.
»Öppna bara ett ögonblick. Jag besvär dig,»
bad han, utan att knappast själf veta, hvad han
sade.
Hon blef alldeles stilla, sedan hörde han, hur
hennes händer trefvade efter rigeln. Den drogs
undan, och han trängde in genom den öppnade dörren.
Han grep henne, som hon var, lyfte upp henne
och bar henne med sig.
»Ack! Hvad tänker ni på?» hviskade hon,
men han aktade icke på hennes ord, utan bar
henne in till sig.
»Nej, nej, släpp mig,» sade hon, men smög
sig själf intill honom.
Då hon skälfvande och tigande, utan att svara
på hans ord, smög sig ifrån honom, gick han ut
och ställde sig på trappan.
Det hade börjat ljusna. Nerifrån floden hördes
brakandet och rasslandet af isbitarna ännu starkare
än förut. Dimman började sjunka, och bakom
den tjocka töckenväggen dök månens aftagande
skifva upp och lyste dystert på den mörka massan
af otydliga föremål.
»Är det väl en stor lycka eller en stor olycka,
som händt mig?» frågade han sig. »Ack, så går
det alltid, det ha alla gjort,» tänkte han och gick
in och lade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
