Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
l.EÖ TOLSTOY.
är synd. Jag är oskyldig. Jag ville icke, jag
trodde icke . . . Jag talar sanning. Sanning.» Och
i det hon föll ned på bänken, brast hon ut i
högljudda snyftningar.
Då Kartinkin och Eufemia fördes ut, satt
hon alltjämt kvar och grät, så att gendarmen
måste rycka henne i ärmen.
»Nej, det är omöjligt att låta detta gå för
sig,» sade Nechljudof för sig själf. Han hade nu
helt och hållet glömt alla dåliga känslor, och utan
att själf veta hvarför, skyndade han ut i
korridoren för att ännu en gång se henne. I dörrarna
trängdes den upplifvade skaran af jurymän och
advokater, hvilka alla voro glada och ifriga att
komma i väg, så att han blef uppehållen några
minuter, och när han kom ut i korridoren, var
Katjuscha redan långt borta. Med brådskande
steg, utan att bry sig om den uppmärksamhet
han väckte, skyndade han efter, hann upp henne
och stannade. Hon hade redan slutat gråta och
snyftade endast då och då, i det hon torkade det
rödflammiga ansiktet med halsdukssnibbarna, samt
gick alldeles förbi honom, utan att se upp. Han
lät henne gå och vände skyndsamt om för att
söka träffa presidenten, men denne hade redan
gått, och Nechljudof hann först upp honom i
vestibulen.
»Herr president,» sade Nechljudof och kom
fram till honom, just då han trädt på sig sin
ljusa öfverrock och tog käppen med silfverkryckan>
som portvakten räckte honom, »kan jag få tala
med er ett par ord angående det mål; som nyss
afdömdes? Jag är en af jurymännen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
