Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
l.EÖ TOLSTOY.
hvilka oväntadt blifvit rika, fann Nechljudof
mottagningsrummet fullt af klienter, som väntade i
tur och ordning liksom hos läkarna, sittande trötta
och ledsna rundt kring borden, på hvilka lågo
illustrerade tidningar till deras förströelse.
Advokatens biträde, som också satt där vid en hög
pulpet, kände igen Nechljudof och gick fram till
honom, hälsade och sade, att han genast skulle
anmäla honom för sin principal. Men innan
advokatbiträdet ännu hunnit fram till kabinettsdörren,
öppnades den, och man hörde högljudda, lifliga
röster. Det var Fanarin själf och en äldre,
korpulent man med rödt ansikte och tjocka mustascher
i spritt nya kläder. Bägges anleten buro det
uttryck, man plägar se hos dem, som nyss gjort
en fördelaktig, men icke riktigt vacker affär.
»Det är ert eget fel, far lille,» sade Fanarin
leende.
»Ack ja, man kan icke alltid så bra, som
man vill.»
»Nå nå, det känna vi till.»
Och de skrattade båda två ansträngdt och
konstladt.
»A, furste, var så god och stig in,» sade
Fanarin, då han fick se Nechljudof, och efter att
ha nickat ännu en gång åt köpmannen, förde han
Nechljudof in i sitt i sträng stil möblerade
arbetsrum. »Behagar ni röka,» fortfor han, i det han
satte sig midt emot Nechljudof och bemödade sig
att återhålla det leende, som tanken på den
föregående lyckade affären framkallat.
»Nej tack, — jag kommer för det Maslofska
målet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
