Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSTÅNDF.LSE.
279
»Jag trodde icke, att jag skulle återfinna
er så.»
»A, jag har det utmärkt; så bra, så bra, att
jag icke kan önska det bättre,» sade Vjera
Efre-movna, det hon som alltid ängsligt stirrade på
Nechljudof med sina stora, runda ögon och vred
på den ytterligt smala, gula, seniga halsen, som
stack upp ofvanför den smutsiga, skrynkliga
koft-kragefi.
Nechljudof började fråga henne om, hur det
gått henne. Till svar berättade hon honom med
stor liflighet om sin process. Hennes tal var
späckadt med en massa lärda, utländska ord om
»propaganda, desorganisation, grupper, sektioner och
undersektioner», hvilka hon tydligen var fullt och
fast öfvertygad om, att alla kände till, men hvilka
Nechljudof nu hörde talas om för första gången.
Hon berättade honom det, synbarligen alldeles
säker på, att allt detta i hög grad intresserade
och gladde honom att få reda på. Nechljudof
såg på hennes magra hals och det tunna, stripiga
håret och undrade, hvarför hon gjort och
berättade allt detta. Han tyckte synd om henne,
men icke alls på samma sätt som han tyckte synd
om bonden Menschof med hans osundt bleka
ansikte och händer, hvilken utan någon slags egen
förskyllan satt inspärrad i en stinkande
fängelsecell. Han tyckte synd om henne för det virrvarr,
som synbarligen rådde i hennes hufvud. Hon
ansåg sig tydligen för en hjältinna och gjorde sig
till för honom, och det var detta, som i synnerhet
väckte hans medömkan. Denna särskilda slags
tillgjordhet märkte Nechljudof också hos flera af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
