Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UPPSTÅNDF.LSE.
285
han, att det är Maslennikof, frågar ni
Maslenni-kof, säger han, att det är prokuratorn. Ingen är
skuld till det.»
»Jag skall genast gå till Maslennikof och tala
med honom.»
»Nå, det tjänar ingenting till,» invände
advokaten leende. »Det är ett riktigt . . . han är
ju icke släkting eller vän till er? — ett riktigt
nöt, med förlof till sägandes, och på samma gång
en slug skälm.»
Nechljudof, som kom ihåg, hvad Maslennikof
sagt om advokaten, svarade ingenting, utan sade
adjö för att bege sig till Maslennikof.
Det var två saker, han hade att be honom
’om, — att Katjuscha skulle bli öfverflyttad till
sjukhuset, och att, om möjligt, de stackars ett
hundra trettio arbetarna, som icke hade sina papper
i ordning, skulle bli hjälpta. Hur svårt det än
var honom att vända sig till och be en sådan
människa om något, så var detta enda sättet att
uppnå målet, och han måste tillgripa det.
När Nechljudof kom fram till Maslennikofs
hus, fick han se Hera vagnar och droskor där
utanför och kom ihåg, att det just var fru
Maslennikofs mottagningsdag, då han blifvit ombedd
att komma dit. Just som han var framme vid
porten, höll en vagn i portgången och en lakej
med kokard i hatten och axelkrage hjälpte upp i
den ett fruntimmer, som drog upp sitt släp och
visade ett par små fötter i svarta skor. Bland
de väntande åkdonen kände han igen Kortscliagins
täckta landå. Den gråhårige, rödblommige kusken
tog artigt och aktningsfullt af sig hatten, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
