- Project Runeberg -  Uppståndelse / II /
203

(1899-1900) Author: Leo Tolstoy Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UPPSTÅNDELSE.

203 1

»Jaså, är ni här igen,» sade han och skrattade.
Vid åsynen af liket gjorde han en grimas.
»Återigen,» sade han. »Det börjar bli tråkigt i längden.
Jag är väl icke något barn heller, hvad?» vände
han sig med ett frågande leende till Nechljudof.

Nechljudof betraktade under tiden den döde,
hvars ansikte icke längre doldes af mössan. Lika
ful som den förra fången varit, lika ovanligt vacker
var denna både till anletsdragen och gestalten.
Det var en man i sin krafts fulla blomstring.
Trots den vanställande rakningen af halfva
hufvudet, var den låga raka pannan med ansvällningar
öfver de svarta, nu liflösa ögonen lika vacker
som den korta böjda näsan öfver de smala svarta
mustascherna. De blekblå läpparna voro dragna
till ett leende; det korta skägget var endast som
en ram för underdelen af ansiktet, och på den
rakade sidan af hufvudet syntes ett vackert formadt
öra. Ansiktsuttrycket var på en gång lugnt och
strängt och godt. Utan att tala om, att detta
ansikte visade hvilka möjligheter till andligt lif
som här gått förlorade, så kunde man också på
lemmarnas fina benbyggnad och de starka
musklerna på hela den proportionerliga gestalten se,
hvilket vackert, kraftigt, smidigt mänskligt djur
detta varit, och som djur mera fulländadt i sitt
slag än den där halta blacken, öfver hvars skadande
brandlöjtnanten var så förbittrad. Men likväl hade
de tagit lifvet af honom, och icke nog med att
ingen ömkade honom som människa —• ingen
beklagade ens, att ett så präktigt arbetsdjur gått
till spillo. Den enda känsla, hans död framkallade
hos alla, var förargelse öfver det besvär, nöd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:26:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppstand/2/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free