Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
LEO TOLSTOY.
Marja Pavlovna blef så ifrig, när hon började
tala om sitt favorittema, att hon alldeles kom
ifrån saken.
»Men hvad bör jag göra?» frågade Nechljudof.
»Jag tror, att ni bör säga det åt henne. Det
är alltid bäst att få allting på det klara. Tala
med henne, jag skall skicka hit henne. Vill ni
det?»
»Ja, tack,» sade Nechljudof, och Marja
Pavlovna gick.
En besynnerlig känsla grep Nechljudof, då
han stod ensam kvar i det lilla rummet, lyssnande
till Vjera Efremovnas sakta andetag, stundtals
afbrutna af stönanden, och till det oaflåtliga larmet
från tukthusfångarna, hvilket trängde in trots de
dubbla dörrarna.
Hvad Simonson sagt, befriade honom från
den åtagna förpliktelse, som i svaghetsstunder
tycktes honom tryckande och besynnerlig, men
likväl var det något, som icke blott besvärade,
utan också plågade honom. Det var både det,
att Simonsons förslag förstörde
undantagskarak-teren af hans handling och i hans egna och andra
människors ögon förringade värdet af det offer,
han ville göra, — om en annan man och det till
en så god, som icke på något vis var bunden vid
henne, ville förena sitt öde med hennes, så var
hans, Nechljudofs, uppoffring icke längre så
märkvärdig, Det var kanske också helt enkelt en känsla
af svartsjuka, — han var så van vid hennes kärlek,
att han icke kunde medge, att hon skulle kunna
älska en annan. Dessutom omintetgjorde det också
hans planer att lefva i hennes närhet, medan hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
