Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
LEO TOLSTOY.
med olika skiftningar i sättet allt efter personerna.
Nechljudof mottog hon som en gammal vän ur
sin egen krets med denna särskilda, fina, nästan
omärkligt smickrande uppmärksamhet, som åter
kom Nechljudof att bli medveten om alla sina
förtjänster och känna en behaglig tillfredsställelse.
Hon lät honom känna, att hon hade reda på hans,
visserligen originella, men vackra handlingssätt,
som fört honom till Sibirien, och ansåg honom
för en ovanlig människa. Detta fina smicker jämte
hela det utsökt yppiga lefnadssättet i generalens
hus hade den verkan, att Nechljudof helt och hållet
hängaf sig åt nöjet af den eleganta omgifningen,
den smakliga födan och det otvungna, behagliga
umgänget med viiluppfostrade människor ur hans
vanliga samhällskrets. Det var, som om allt det,
hvari han lefvat under den sista tiden, varit en
dröm, ur hvilken han nu åter vaknat till verkligheten.
Utom husets folk — generalens dotter med
hennes man och adjutanten — utgjordes
middagsgästerna af engelsmannen, en köpman, som var
ägare af åtskilliga guldgrufvor, samt en resande
guvernör från en ändå längre bort belägen sibirisk
stad. Alla dessa människor föreföllo Nechljudof
angenäma.
Engelsmannen, en frisk, rödlett man, som
talade mycket dåligt franska, men påfallande bra
och vältaligt uttryckte sig på engelska, hade sett
mycket och intresserade genom sina berättelser
om Amerika, Indien, Japan och Sibirien.
Den unge köpmannen och guldgrufveägaren,
som var son till en bonde och klädd i en i
London sydd frackkostym med briljantknappar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
