Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - 2. De forntida folkens sjöresor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När ännu Sofokles i sin Antigone, som uppfördes 440 f. K.,
röjer en sådan fruktan för hafvet, att han framställer sjöfarten
som menniskans underbaraste bedrift, huru stor måste då icke
fruktan för »den stiglösa oceanen» ha varit åtta århundraden förut,
då argofararne från Iolkos företogo sin äfventyrliga hafsfärd! Huru
beundransvärdt och oförväget måste icke ett sådant företag
förefalla de samtida, huru fantastiskt och äfventyrligt måste det icke
gestalta sig i senare slägtens hågkomst! Argonautsagans underbara
utsmyckning har föranledt många att helt och hållet förlägga tåget
inom den poetiska uppfinningens område. Men äfven dikten
behöfver stödja sig på en historisk bakgrund, som här torde ligga i
den börjande samfärdseln mellan norra Hellas’ invånare och Svarta
hafvets södra kuster. Sannolikt är det icke en enstaka sjöresa,
som skildras i argonauternes tåg, utan har en rad af efter
hvarandra följande sjöföretag sammanfattats till ett enda tåg. I de
första uppgifterna om färden äro deltagarne hjeltar af minyernes
stam, hvilka foro till det alldeles obestämdt lemnade landet Aia.
Då sagan sedermera blifvit hela Hellas’ gemensamma egendom,
lät man alla helleniska hjeltar, som kunde ha lefvat på den tiden,
deltaga deri, och sjelfva målet var icke längre Aia, det
fjerrbelägna landet, utan Kolkis vid yttersta kusten af Svarta hafvet.
Men på det icke företaget skulle synas som ett blott röfvar- och
plundringståg, anknöto berättarne det till sagan om Frixos och
Helle.
Frixos och Helle, barn af minyernes konung Atamas af
Orkomenos, vid sjön Kopais i Boiotia, och molngudinnan Nefele, blefvo
af sin styfmoder Ino, Kadmos’ dotter, genom ett diktadt
orakelsvar invigda åt döden. Men Nefele bortförde sina barn på en
vädur med gyllene skinn. Helle föll under flykten i det efter henne
benämda Hellespontos (Helles haf), men Frixos kom till Aia
(Kolkis), der konung Aietes gästvänligt mottog honom. Af
tacksamhet skänkte Frixos den åt Zeus offrade vädurens gyllene skinn
åt konungen, som i Demeters lund lät bevaka det af en aldrig
sofvande drake och två eldfrustande tjurar.
Då Iason, son af konung Aison af Iolkos i Tessalia, af sin
farbroder Pelias återfordrade den honom undanhållna herskarmakten,
lofvade Pelias med en ed att återlemna den åt honom, om han i
hans ställe hemtade det gyllene skinnet. Iason ingick derpå och
uppfordrade Hellas’ mest framstående hjeltar att deltaga i tåget.
Fartyget, hvilket Argos, Frixos’ från Aia återkomne son, bygde af
Pelions granar, blef af Atene, som undervisade argonauterne i
skeppsbygnad, Smyckadt med ett stycke af den talande eken vid
Dodona. Fartygets femtio åror sköttes af femtio de utvaldaste
hjeltar, bland hvilka de mest betydande voro Peleus, Akilleus’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
