Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Koloniseringen af Nordamerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röde mannen såsom obestridd herre öfver det till utseendet
mestadels ofruktbara landet. Det var omvexlande betäckt med
skenbart ogenomträngliga urskogar och vidsträckta grönskande
slätter med manshögt gräs, genombrusadt af jättestora floder, den
väldiga Mississippi, »vattnens fader», Missouri, Ohio med flere,
och i norr upptaget af ett system af större sjöar, såsom Öfre sjön,
Michigan, Huron, Erie, Ontario med flere. Ända till de
bergsträckor, som vester och söder ut upptorna sig till jättehöga
kedjor, framträngde väl ännu ingen af de första invandrarne från
Europa; först senare ankomlingar var det förbehållet att äfven
dit sätta sin fot.
De nu varande indianerne i Förenta staternas vester äro
afkomlingar af de folkstammar, som i sextonde och sjuttonde
århundradena från sjöarna i norden till Mejikanska viken
genomtågade de oöfverskådliga områden, som »den store anden» anvisat
»den röde mannen» till hem. De, som nu ha sammansmält till
mindre än en half million, voro en gång de enda herskarne öfver
denna väl 150 000 qvadratmil omfattande landrymd; de voro då
ännu ett obildadt, men i alla fall lyckligt jägarfolk, hvars
hufvudnäring bestod af köttet af präriernas bufflar och som endast hade
få behof, men likväl fröjdade sig åt de lefnadsnjutningar det
kände till. Krig sins emellan och jagt i de med villebråd rikt
välsignade skogarna utgjorde deras enda syselsättningar; dock voro
de icke otillgängligci för äkta menskliga känslor. Till tecken af
sluten fred begrofs deras fruktansvärda stridsyxa, tomahavken, och
rökte de försonade fredspipan med hvarandra. I ett egendomligt
kraftigt, upphöjdt bildspråk flödade deras tal fram. Dagligen
uppsände de sina böner till den store anden, alla tappres och godes
beskyddare, och hoppades att efter ett bragdrikt lif här på
jorden komma till »det andra riket», der omätliga jagtmarker
väntade dem.
På den tiden torde väl rödskinnens vidt utgrenade stammar ha
belupit sig till 12—16, ja, somliga mena till och med 18
millioner hufvuden. Då kom, för ännu icke tre hundra år sedan, »den
hvite mannen» öfver »den stora saltsjön» till deras land. Med
förvåning sågo de, huru han satte sig ned vid floden eller hafvet;
allt flere »blekansigten» följde efter sina bröder, urskogens stolta
jättar sjönko till jorden för de väldiga yxhuggen. Efter förloppet
af mindre än ett århundrade hade främlingarne redan blifvit
herrar öfver hela det vidsträckta kustlandet. Allt längre vek »den
röde mannen» undan till den vida Vestern — nu ha de hvite
dragit jernvägar ända dit, och eldvagnar rassla genom indianernes
forna jagtmarker. Ett århundrade till, och det skall icke mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
