Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Koloniseringen af Nordamerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista återstoden af indianernes sjelfständighet försvinner. Under
den senaste tiden har utrotningsstriden mot indianerne å nyo
upplågat. Ännu fortfar den samma att rasa, och det är att antaga,
att den blott skall sluta med de fiendtliga rödskinnens
tillintetgörande.
Vid öfre Missouri, Yellowstone-river ända till djupt in bland
Klippbergen och der bortom, äfvensom norr ut bortom Winipegsjön och
söder ut ända till Tejas, finner man de stammar, som ännu bibehållit
en viss sjelfständighet och naturlig enkelhet. Der bo svartfötterne,
kråkindianerne, assiniboinerne och odsjibbeväerne, krierne och
mandanerne, mönnitarrierne, siouxerne (läs sjuerne), panierne, osagerne, de
vilda komancherne och hvad de allt heta. De äro mestadels
högväxta, mer eller mindre rödbruna menniskor, som mer eller
mindre befinna sig i ett tillstånd af råhet och vildhet, och som i sin
indianskt smyckade drägt, hvilken blott till en del döljer de
kraftiga formerna af deras med ljusa färger målade kropp, erbjuda
en utomordentligt pittoresk anblick. Skogens eller präriens söner
äro fria män, födda krigare, deras qvinnor icke stort mer än
slafvinnor. De anse ingenting annat sig värdigt än att med båge,
koger, sköld och spjut svinga sig upp på den frustande springaren,
störta sig öfver de flyende buffelhjordarna eller fienden och från
den sällan felande bågen afsända den dödande pilen. Jagt på
bufflar och björnar, fångande, tämjande och stjälande af hästar,
stammarnas krig sins emellan utgöra männens hufvudsakliga
syselsättning, medan qvinnorna hemma i sin vigvam, såsom indianens
än ett omstjelpt fat liknande, än sockertoppsformiga hydda kallas,
garfva hjortarnas, fårens och bufflarnas hudar, förfärdiga kläder,
odla majs och tillreda de enkla, till största delen af buffelkött
bestående rätterna. De oförvägnaste ryttare, de djerfvaste jägare,
de skickligaste bågskyttar finner man bland dessa ryttarfolk.
Deras vapen äro den två meter långa bågen, hvarifrån den med en
jern- eller flintspets försedda pilen susar i väg, det ofta öfver fem
meter långa spjutet, skölden, stridsyxan eller tomahavken och
slutligen skalperknifven, en vanlig eneggad knif, som bäres i
gördeln och förnämligast användes till aftagande af öfvervunna
fienders hufvudsvålar. Efter mängden af skalper, med hvilka en
krigare kan pryda sig, uppskattas hans tapperhet, och den ära, som
visas honom, rättar sig efter deras antal.
Den unge indianens upptagande bland de stridbara krigarnes
antal försiggår under stora högtidligheter, vapenduster, dansar, ja,
till en del under marter. Gör han sig bemärkt bland sin stams
tappre, så kan till och med en ringa man svinga sig upp till höga
äreställen.
Till indianens krigiska skrud kommer ytterligare den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
