Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilda af stormar. På det ena fortsatte Bering färden, först åt
norr, tills den amerikanska kusten tog en sydvestlig riktning. På
återresan blef Bering så fruktansvärdt angripen af skörbjugg, att
han var tvungen att åt sin löjtnant, Waxel, anförtro högsta
befälet på fartyget. Den 5 november strandade fartyget vid en ö,
på hvilken Bering måste öfvervintra. Efter en sträng vinter bygde
de öfverlefvande sjömännen — af 76 man hade 30 dukat under
för skörbjuggen — af fartygets spillror en båt, hvari de räddade
sig till Kamtsjatkas kust. Den käcke Bering hade redan den 8
december aflidit. Kort före hans slut hade man fört honom till
en mot vindarna skyddad vik, till en sandgrop, från hvars väggar
sanden rullade ned på de stelnade lemmarna. Den arme döende bad,
att man skulle låta den ligga, emedan den värmde honom.
Sålunda blef hans kropp efter hand nästan alldeles öfverhöljd, och då
han uppgifvit sin sista suck, måste man gräfva upp honom ur
sanden. Hans lik hvilar ännu på den öde ön, som nu bär hans
namn; i Peter Pauls hamn är en minnesvård uppförd åt honom.
Vid samma tid, som Bering verkstälde sina upptäcktsresor, hade
engelska parlamentet åter upptagit planen att uppsöka den
nordvestra genomfarten. Det utsatte en belöning af 20 000 pund
sterling för upptäckandet af en sådan genom Hudsons bay, och då
man slutligen öfvertygade sig om, att detta vore omöjligt,
bestämde man 1776 en premie af 5 000 pund sterling för den
sjöfarare, som ännu nordligare skulle finna en väg. Då engelsmännen
genom stiftandet af hudsonsbaykonipaniet satt sig i besittning af
Norra Amerika, försökte de äfven att till lands komma till
Ishafvet. Samuel Hearne anträdde den 7 december 1770 från
pelsmagasinet Fort Churchill sin vandring till Copperminefloden,
hvars lopp han följde ända till dess utlopp i hafvet, som han
uppnådde den 17 juli 1771. Alexander Mackenzie företog
aderton år senare en dylik resa och kom till den efter honom
benämda Mackenziefloden. Redan förut, den 12 juli 1776, hade
äfven den störste sjöfarare, som England då egde, James Cook,
utlupit för att också deltaga i lösningen af det ännu allt jemt
olösta problemet att finna en nordlig genomfart.
Han ville söka den från Amerikas vestra kust, genomfor derför
Stilla hafvet och fann dervid, som bekant, Sandwichsöarna. Dessa
öar lemnade han den 2 februari 1778 och vände sig åt nordost
till närheten af den amerikanska kusten, uppnådde i augusti
dess vestra utsprång och dermed det ställe, der Amerika mest
närmar sig Asien. Men det var honom icke möjligt att komma
utöfver 70 ° nordlig bredd. Till följd af sina sorgfälliga
undersökningar af dessa kuster och haf måste han dock anses som
deras egentlige upptäckare, ehuru vi sett Bering förut verksam i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
