Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furys strand för att framlefva ännu en sorglig vinter i dessa
trakter. Lyckligtvis erbjödo de funna förråden tillräckligt med
lifsmedel. Vid den milda årstidens inträde började man åter rusta
sig till uppbrott och försåg båtarna med lifsmedel för tre
månader. Den 8 juni sade man farväl till den bedröfliga vistelseorten
vid Furys strand, sedan John Ross förut hållit gudstjenst.
Misslyckades räddningen denna gång, vore alla hemfallna åt döden.
Först den 14 augusti visade sig en för båtarna farbar vattenväg,
förråden inskeppades och nu gick det norr ut.
Prince-Regents sund lemnades, och man rodde mot isgången i
Lancastersundet; här drog man båtarna i land för att reparera
dem. Det var den 28 augusti klockan 4 på morgonen — alla sofvo
ännu — som den vakthafvande, David Wood, trodde sig se ett
segel på hafvet. Han väckte genast kapten Ross, och denne såg
med tillhjelp af kikaren, att det verkligen var ett fartyg. Alla
ilade nu ur tältet, båtarna sattes med största skyndsamhet i vattnet
och signaler gåfvos medelst afbrännande af fuktigt krut. Redan
klockan 6 lemnade man landningsplatsen, kom väl blott långsamt
framåt, men närmade sig dock fartyget. Då blåste det upp,
fartyget tillsatte alla segel och for åt sydost. Klockan 10 fick man
se ett annat fartyg, men detta aflägsnade sig hastigt. Det var
det förfärligaste ögonblick, som de öfvergifne upplefvat. Att veta
två fartyg vara i närheten och dock se dem ila derifrån! Men
himmeln hjelpte, det blef åter lugnt, man kunde ro raskt framåt,
och omkring klockan 11 såg man tydligt, huru det ena fartyget
lade bi och satte i vattnet en båt, som rodde båtarna till möte.
Den var snart i närheten, och den befälhafvande styrmannen
frågade, om man förlorat sitt fartyg. Ross tog till ordet, frågade
efter fartygets namn och bad att blifva tagen om bord. Man
svarade, att det var Isabella från Hull, en gång fördt af kapten
Ross. Ross svarade: »Jag sjelf är kapten Ross, och detta folk
är besättningen på Victory.» Först ville icke den förvånade
styrmannen sätta tro till denna uppgift och anmärkte, att kapten
Ross vore död redan för två år sedan, men snart öfvertygade han
sig af den björnlika drägten, de långa skäggen, det afmagrade
utseendet, att det ändock kunde förhålla sig så. Man for nu till
fartyget, och knapt hade den förutilande styrmannen sprungit om
bord, förrän fartygets hela besättning visade sig på däck och
helsade de ankommande med jubelrop. Hastigt ilade de om bord,
hvar och en var hungrig och måste bespisas, hvar och en var i
trasor och måste ha kläder, det fans ingen, för hvilken tvättning
icke var ett oeftergifligt behof. Allt skedde på samma gång:
tvättning, omklädning, ätning, rakning! En mängd frågor måste
besvaras i ett brokigt huller om buller. Huru stort behof man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
