Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var någon möjlighet att komma igenom. Efter många fåfänga
försök dermed styrde nordhafsfararne till Spetsbergen, sökte ännu
en gång framtränga till Grönlands östra kust och återvände till
Spetsbergen, som de kringseglade på norra sidan för att uppnå
Grönland. Sedan detta visat sig ogörligt, sattes kursen norr ut,
och på 16° 39’ ö. l. uppnådde man 81° 5’ n. bredd, den högsta,
som dittills nåtts af något segelfartyg. Då isblinken i norr
icke lofvade framgång åt ett vidare framträngande, vände fartyget
om och återkom den 10 oktober till Bremerhafen. Denna första
tyska nordhafsfärd efterföljdes snart af en annan. Den 15 juni
1869 gick denna af dr Petermann förberedda expedition till sjös
från Bremerhafen. Den bestod af det nybygda ångfartyget
Germania under Koldeweys befäl och skonertbriggen Hansa, förd
af den bepröfvade oldenburgske kaptenen Hegemann. Planen
för expeditionen, som åtföljdes af flere skickliga lärde, var att
uppnå Grönlands östra kust, öfvervintra vid den samma och
framtränga så långt som möjligt mot norr. Ända till ön Jan
Mayen hade båda fartygen förblifvit tillsammans, men den 20
juli under en hård vestsydvestvind skildes de åt till följd af ett
missförstånd. Hansa gick vidare, isen visade sig tätare, och
ohejdligt drefs fartyget söder ut. Den 28 juli såg man den grönländska
kusten. Ända till den 7 september gjordes oafbrutna försök att
genombryta isen och uppnå högre bredd, ty man hade bestämt ön
Sabine till gemensam öfvervintringsort. Den 27 augusti hade
man äfven kommit till 74° 20’ n. br. och närmat sig Germania
på ett afstånd af högst 34 sjömil, men sedan hindrade is, mist
och stiltje färdens fortsättning. Mellan två utsprång af ett stort
isfält, som sedermera blef en räddningsflotte, låg fartyget
fastbäddadt. Besättningen sökte inrätta sig så beqvämt som möjligt
för vintern och bygde på isfältet ett hus af koltegel, som man
ditförde från fartyget; takbeklädnaden bestod af segelduk och
säfmattor. Under natten mellan den 21 och 22 oktober sjönk
till följd af häftiga stormar det läck vordna fartyget, sedan man
dock innan dess kunnat rädda förråden.
Ohejdligt dref isfältet åt söder, på icke långt afstånd från
den grönländska kusten, men på att undkomma dit var icke
att tänka. Ett fruktansvärdt oväder i början af 1870 klöf isfältet,
så att dess vidd minskades till hälften. Stormen upprepades
under de följande dagarna och uppträdde den 11 januari med en
sådan häftighet, att de vid så många faror vana sjömännen trodde
sitt slut nära och redan räckte hvarandra händerna till afsked.
På alla sidor lösrycktes bitar från isfältet, och mellan huset och
vedförrådet uppstod en 25 steg bred remna i isen. Med stor
ansträngning räddade man båtarna. Isflaken, hvarpå de modiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
