Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
hvarje vecka reste dit och återkom med en båtlast gamla
manuskripter och - böcker. Från Stockholm kom hvarje
lördag min svåger C. F. Geijer, för att med de sina
öfvervara söndagen. . Ofta hade han någon vän från Stockholm
med sig.
Ungdom från Upsala infann sig ej sällan och bland
dessa voro flera vackra karlröster, hvilka i förening med
flickorna Geijers stämmor utförde de vackra sånger, som
denna sommar componerades. Hvad jag af dessa med
särdeles ljufhet ihågkommer, är en qvartett med echo att
sjunga på vattnet, äfvensom: ”Ro, ro på den stilla sjö”,
— hvilka jag i en liten berceau, som Geijer med egen
hand uppqvistat och arrangerat med bänkar, på stranden
afhörde. - Sjön stod lugn som en spegel. Geijer, med de
unga sjungande i en båt, gled fram på den klara
vattenytan i solnedgången, och fåglarne svarade så snällt från
de löfrika stränderna. Från en klippa vid dessa tjusande
stränder hörde jag för första gången sjungas — ”Stilla
skuggor breda sig i’ qvällen”, som sedan afsjöngs med
ändrad text vid Geijers begrafning.
Geijer talade ofta med hänförelse om, huru kärt det
var honom, att. efter sina allvarsamma historiska
forskningar, få hvila sig med att nedskrifva sin musik, och
att strax, — innan bläcket knappast hunnittorka, få höra
den sjungas af den glada, älskvärda ungdom, som dagligen
omgaf oss. För mitt minne framträder ock en scene vid en
af våra promenader vid sjön, under denna rika tid. Från
samma klippa, hvarifrån jag hört ”stilla skuggor” några
dagar förut sjungas, fick jag till min ej ringa förvåning
höra min Knut — då 18 år — deklamera: ”Den siste
kämpen”, så vackert och så illusoriskt hänförande, att
jag vid slutorden, då han gjorde en åtbörd att kasta sig
utför klippan, trodde jag skulle qväfvas ’af ångest. Han
kunde: detta poemralldeles utantill, och hade på egen hand
inöfvat declamationen deraf. - Han hade en vacker,
väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
