Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska kyrkoreformationen och Upsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Upsala möte 1593.
37
utan man förklarar sig nöjd med den bibliska lärdomens
enfaldighet och hänvisar för öfrigt, enligt det Cassanderska
mönstret, i tvistiga fall till kyrkofädernas skrifter samt
tröstar sig efter vanligheten dermed, att, då dessa sinsemellan
äro oense, saken ej gäller något väsentligt, utan fastmer
endast sådant, hvari man efter behag kan tänka
olika-Klart är således, att hela denna ordinantia just i sjelfva
hufvudfrågan eller lärofrågan genom sina sväfvande
bestämmelser alls icke gaf det besked, som tiden kräfde.
Den måste ovilkorligt blifva så mycket mer
otillfredsställande, som sjelfva de läror, om hvilka nu egentligen
tvistades, ej voro i kyrkans äldsta tider utvecklade, och
följaktligen hvarje lärofråga, som gick utöfver deras
ståndpunkt, måste anses såsom indifferent Obestridligt är, att all
specifik lutheranism ogillas, men lika obestridligt är äfven, att
all egentlig romersk katolicism hemfaller under samma dom.
Så förkastas t ex. uttryckligen den romerska
sakramentsläran, helgondyrkan (om ock helgonen och särdeles jungfru
Maria böra hållas i vördnad), uppfattningen af åtskilliga
ceremonier såsom gudomliga institutioner, hierarkiens
anspråk o. s. v., men det beklagas dock, att
klosterbyggnaderna till största delen blifvit förstörda. Hvad som
dessutom i rent kyrkorättsligt afseende stadgas, är föga vigtigt
eller åtminstone föga nytt, och man aktar sig nu liksom
tillförene sorgfälligt för att utstaka gränserna för den
verldsliga öfverhetens rätt inom kyrkan. Det enda, hvarom
uttrycklig påminnelse gifves, är, att samma öfverhet har högsta rätten
— denna Johan III:s ursprungliga älsklingstanke, på hvilken
alla hans underhandlingar med Rom slutligen strandade —
och att presterna endast äro Guds ords tjenare, samt att
följaktligen hvarje annan rättighet, som af dem utöfvades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
