Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄTTE KAPITLET.
LIVET.
Det varma aftonljuset dallrade i luften likt en
oerhörd strålkrans av guld. Från höjderna av Passy sträckte
sig utsikten över den ofantliga metropolen, som då mer
än någonsin kunde sägas vara ej en stad utan en värld.
Världsutställningen 1867 hade i detta kejserliga Paris
församlat århundradets alla lockelser och förförelser.
Civilisationens blommor prunkade där i sina livligaste
färger och förtärdes i själva branden av sin doft, döende
mitt i sin ungdomsfeber. Europas suveräner kommo dit
för att höra en smattrande fanfar, monarkiens sista.
Vetenskaper, konst, industri utströdde sina nya skapelser med
outtömlig slösaktighet. Det var liksom ett allmänt rus
av varelser och ting. Regementen marscherade med
musig i spetsen; eleganta ekipage korsade varandra snabbt
i alla riktningar; millioner människor upprörde dammet
i avenyerna, på kajerna, på bulevarderna; men själva
detta damm, förgyllt av den nedgående solens strålar, såg
ut som en gloria, omgivande den lysande staden. De höga
byggnaderna, kupolerna, tornen, spirorna summo i det
brinnande eldklotets återglans; i fjärran hörde man
orkestertoner blanda sig med ett oredigt sorl av röster och
olika slags ljud, och denna ljusskimrande afton, som
utgjorde fortsättningen av en bländande sommardag,
lämnade i själen en känsla av belåtenhet, tillfredsställelse,
sällhet. Det låg däri liksom ett slags symbolisk
sammanfattning av ett stort folks livsyttringar, vilket hunnit
kulmen av sitt liv och sin lycka.
Från höjderna av Passy, där vi befinna oss, från
terrassen av en trädgård, vilken liksom fordom i Babylon
hängde över den makligt framglidande floden,
betraktade tvenne varelser, stödda mot stenbalustraden, det
bullrande skådespelet. Överskådande den upprörda ytan
av detta människohav, lyckligare i sin ljuva ensamhet än
alla atomerna i denna virvel, tillhöra de icke mer den
lumpna världen, utan sväva högt över all denna ävlan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
