Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tredje år för franska studenternas doyen! Georges Spero
hade mycket tidigt avslutat sina skolstudier, som
ingenting lära om icke själva arbetsmetoden, och fortfor med
en outtröttlig iver att söka lösningen på
naturvetenskapernas stora problem. Astronomien i synnerhet hade i
förstone eldat hans ande, och jag hade just gjort hans
bekantskap — såsom läsaren kanske erinrar sig från det
föregående — å observatorium i Paris, där han gått in
redan vid sexton års ålder, och där han gjort sig
bemärkt för den tämligen bisarra egenheten att icke hysa
någon ärelystnad, att icke önska någon befordian. Vid
sexton års ålder liksom vid tjugofem trodde han sig stå
vid aftonen före sin död, han ansåg kanhända, att livet
i själva verket förgår fort och att det sålunda är
överflödigt att önska sig något annat än lyckan att studera
och inhämta vetande. Han var föga meddelsam, ehuru
hans skaplynne i grund och botten var ett muntert barns.
Hans mun, ytterst liten och mycket behagligt tecknad,
tycktes ständigt småle, om man uppmärksamt betraktade
mungiporna; eljes tycktes den snarare tankfull och
skapad för att tiga. ögonen, vilkas obestämda färg,
påminnande om havets blågröna horisont, växlade uttryck allt
efter ljuset och de inre rörelserna, voro vanligtvis
mycket milda, men vid dessa tillfällen kunde de blixtra som
ljungelden eller synas kalla som stål. Blicken var djup,
stundom outgrundlig, ja sällsam, gåtfull, öronen voro
små och välbildade, vilket påstås vara ett tecken på
skarpsinnighet. Pannan var bred, ehuru huvudet var snarare
litet, men dess omfång förökades av vackert, lockigt hår.
Skägget, mjukt, kastanjebrunt liksom håret, var lätt
krusigt. Medelstor till växten var hela hans person av en
medfödd elegans, vårdad utan anspråk liksom utan
tillgjordhet.
Vi hade aldrig vid något tillfälle stått på kamratlik
fot med honom, varken mina vänner eller jag. På
fridagar eller å stunder ägnade åt nöjet fanns han aldrig.
Ständigt fördjupad i sina studier skulle man kunna tro
honom rastlöst söka efter de vises sten, cirkelns
quadratur eller perpetuum mobile. Jag vet honom aldrig hava
haft någon vän om icke mig, och ändå är jag icke säker på,
att jag fått hela hans förtroende. Kanske har det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
